Cecilia 2 december / Isdrottningens Tidsålder / Hon

               

Hon vaknade av vindens vinande.

Det var två slag efter midnatt.

Vintergatan visade vägen från universumet där ute till denna boning.

Orion klev över himlavalvet med sina två vägvisare, Andromeda härskade över natten medans Perseus rörde sig i takt med helallets puls.

Den skira silvertunna manteln hängde över stolen bredvid liggplatsen. Under stolen låg den väldiga, tunga kronan klädd i de sirligaste iskristallerna världen någonsin skådat.

Hon gäspade stort. Sträckte på armarna, vred på handlederna, vippade på tårna.

En uggla hoade långt bort i fjärran, långt där nere. Skriet av en Pilgrimsfalk – även han fångad i nattens jakt-virvel – försökte dränka tonerna av vindens trummor och tjut runt berget.

Hon skred ut.

Ut mot mynningen, men först till stallet där hästarna stod.

Doften av toviga manar blandad med känslan av fötterna i halmtäcket var något av det bästa hon visste. Det slog med stora slag doften av kaffe och känslan av fötterna i gummistövlarna i det andra livet.

Det andra livet som kanske inte fanns mer…

I vilket fall inte på samma sätt som tidigare, som före denna natten.

Hon svepte manteln tätare om sin kropp, öppnade stall-skåpet för att lyfta ut sin brynja, sin båge och sitt svärd.

En sång blandades med tonerna av den allt snabbare stigande stormen.

En sång av kärlek, av längtan, av vördnad, av förtvivlan, av sår som blödde öppet, av en styrka endbart tillkännagiven i legender.

Dess klanger varvades in med bergets väsen, med vindens suckande, med hästarnas hovskrapande i istäcket under halmen.

Hon fäste bältet över höfterna, lät manteln hakas in, byte is-kronan mot hjälmen smidd av troll och älvor djupt in i den porlande urskogen.

Hon klev ut på höjden.

Inte ett moln in det sammetssvarta.

Var kom vinden ifrån?

Hon visslade.

Cecilia Götherström, 2 december 2015

Photo credit; Marianne Persson, Rödön