Camilla: Invigningen 8

Britta

De nyinköpta vandringsskorna skavde lite vid stortå och häl. Gruppen stod klar att ledas av vandringsguiden, en senig liten man som kisande undersökte varje deltagare med blicken. Hon kunde knappt tro att det var sant. Så länge som hon hade drömt om detta…att besöka Mauna Kea.  Hawaiis sovande vulkan som enligt vetenskapen var en miljon år gammal.

Ända sedan hon var liten och fastnade med näsan i pappas slitna antropologiböcker, hade hon drömt om att få besöka den plats som öns urinvånare sedan urminnes tider såg som det allra mest speciella av sina fem berg.

Nu var hon gammal och grå. Änka med medelålders barn och vuxna barnbarn. Som tur var med järnstark hälsa och ben som fortfarande ville gå långt.

Mauna Kea. Berget som enligt sagorna var förstfödde son till Himmelsguden Wâkea, och Jordegudinnan Papa. Så länge hade hon fumlat sig fram i sin vardag med urblekta bilder av urberget – undanstoppat i plånboken, i nattduksbordet, upptejpat på anslagstavlan, till och med på väggen i toaletten.

Nu stod hon här. Linnebyxor och solhatt, helt redo att möta denna stora kärlek, platsen som virvlat i sinne och kropp sedan knotiga barnsben sprang omkring i byn och sålde bokmärken för att spara till resan.

Aeoner av tid, kärlekar, barnafödslar, sorger, avsked och mäktiga åldersmilstolpar låg bakom henne men jävlar anamma hon stod här till slut. Hjärtat bultade stolt och vilt under t-shirten. Britta Moberg, på plats på världens vackraste ö. Haha! Om bara Lennart kunde se henne nu. Han skulle vara stolt över sitt blonda yrväder.

En tår kliade i ögat men nej, vandring! Nu jäklar skulle de få se, alla som ropat att hon var tokig som skulle resa så långt och gå pilgrimsled, ensam, gamla kvinnan.

Nu jäklar.