Camilla: Invigningen 4

 Inga träd som skänker skugga idag. Jag måste ta mig över hela den öppna slätten på min väg mot vårt heliga berg.

Hungern bränner i magen. Idag eller i morgon måste jag få i mig fisk eller kött för att orka. Krypande osäkerhet. Jag har aldrig varit bra på att jaga eller fiska. För mycket av en drömmare, inte bra på det tävlingsinriktade, det fysiska. I gruppen spelar det inte så stor roll, alla är bra på olika saker. Men det svider. Och nu måste jag kunna klara mig själv.

Långa grässtrån sträcker sig efter mina fötter, håller mig tillbaka.  På den här resan måste jag prestera, måste kunna, måste vinna. Gråten i halsen när jag rör mig framåt i snabb takt, solen gassar. Jag kan inte.

Från några enstaka unga träd på avstånd stiger plötsligt en falk. En tunn, mjuk gren fjädrar tillbaka när den vackra rovfågeln lyfter och skriker till innan han seglar iväg.

Jag tittar ner mot mina fötter och gräset som omväxlande är grönt och ljusgult, torrt. När jag tittar upp ser jag exakt samma sekvens avspela sig än en gång.

Falken lämnar ungträdet, kraftig och glänsande, den späda grenen fjädrar tillbaka, skrik, seglande genom luften tills jag bara ser en prick.

Dubbelsekvensen träffar mig som en strömstöt inifrån. Det faktum att jag verkar uppleva en lucka i tiden, ett band som spelas upp två gånger, får tid och rum att lösas upp tillräckligt länge för att jag ska drabbas av falkens budskap med full kraft.

Energin är obehagligt skarp. Sträng.

Utan ord låter han mig veta att hans vision, hans förmåga att se, från långt avstånd, föds ur vilja.

Han låter mig känna hur tomt och ljust det har blivit i mitt sinne efter nattmarans tömning. Jag måste välja vad jag fyller det nya utrymmet med. Omsorgsfullt.

Bärnstensögon bränner sig in i mitt medvetande. Han låter mig känna att det är svagt att fylla de nya rummen med skräp. Osäkerhet. Tyckasyndom.

Jag kan knappt andas, så påträngande är hans närvaro.

Beslut. Jag kan. Jag är tillräcklig. Allt ordnar sig.

På något sätt.