Irja: En Decembersaga del 18

Den namnlöse

Saga smuttar på sin varma choklad, tar en tugga av pommesfritten, rikligt försedd med ketchup. Hon ser på den gamle som sitter mitt emot henne, hon sparkar med fötterna som inte når ner till golvet. Vad hände sen?

Jo, det var en gång en liten parvel som blev en stor pojke. Stor och stark och alldeles fruktansvärt ensam. Han undkom inte fattigvårdens omsorger och togs in på ett gudfruktigt hem för menlösa barn. Där gjorde han allt vad han kunde för att passa in och vinna respekt. Han krossade fönster när han kom åt, han vred de enda leksaker de hade ur led, han smutsade ner sina och andras paltor, han grävde diken där vatten skulle stämmas, han retade djuren att slå bakut och han råkade i slagsmål. Men hur han än ansträngde sig blev det tvärtemot: fönstren rann äntligen ner i sina fogar och blev täta, de ärvda leksakerna fungerade som vore de nya, kläderna fick färg och blev moderna, djuren tämdes och blev arbetsvilliga, hans diken fick vattnet att ändra kurs och lämnade inrättningens boende torra, och hur hårt han än slog mot de andra barnen, inte en enda blåtira fick han till. Istället mildrade hans örfilar tandagissel, botade knytnävarna huvudvärk, fick naglarna finnar att tvina bort och ersättas med gyllene hy. Det var ju som så att han aldrig förmådde glömma Stina. Hon skulle aldrig se åt honom mer, så stor och lumpen och utanför som han var nu, och han sörjde och längtade och drömde. Han blev fruktad för sina våldsamma gåvor, myter omgav hans utanförskap, hans ensamhet kände inga gränser. Så kom den dag när en av de andra pojkarna insjuknade i polio. Det fanns ingen bot och knappt något hopp. Han och de andra på luckan samlades ihop för att besöka kraken i järnlungan. Och när denne namnlöse stora klumpiga parvel tog i krakens hand, då skedde det som ingen vågade kännas vid. Kraken tillfrisknade, mirakulöst.

Man skulle kanske kunna tro att parveln blev hyllad för den kraft han befäste. Men han var så annorlunda och så skrämmande stark. Han var så ensam och så tyst. Och det bestämdes att han var stor nog att skickas i arbete.

I gruvan var det hårt och tyst och kallt och isolerat.

Parveln, han arbetade hårdast av alla och drömde om Stina. Länge, länge drömde han om Stina. Ända tills den mörka världen lyckades släcka hoppet. Och sedan arbetade han, och arbetade han, och arbetade han. Och när han sov, föll han djupt ner i den drömstummes sömn.

När gruvan lades ner och han kom ut därifrån var världen förändrad och han var grå och sliten.

Ja, säger Saga, men vad hände sedan?

Ja, säg det du, säger den namnlöse då.

Varför går han inte till Stina och frågar henne om hon tycker om honom? Mamma säger att det inte kostar att fråga. Nej har man, Ja kan man få, säger hon. Utom när jag tjatar förstås, då blir hon sur.

Kom, nu går vi hem till dig, säger den namnlöse. Han lyfter upp henne och katten igen, de är tyngre nu än innan och han hasar i skorna som blivit än större. De går genom kvarteret bort till flickans port. Han vet var den är, utan att fråga. Han behöver inte trycka koden, de kommer in ändå.

I farstun säger Saga, att hon då tror att Stina bara var blyg. För vem blir inte glad om någon tycker om en?

Tror du det, säger den namnlöse och rodnar. Han bär upp henne och katten till lägenheten. Tjutande bildäck från TVn överröstar deras hemkomst. Han säger åt henne att ta väl hand om katten, och så går han.

Irja Liljeholm