Irja: En Decembersaga, del 7

Den namnlöse

I parken är det stilla, all rörelse och allt ljus är koncentrerat kring kyrkan på höjden.

Den namnlöse skrattar när han smiter in genom porten, precis innan konserten ska ta sin början. Han! Just han! En sådan som han, i en kyrka! Och han har en katt med sig! Han blir alldeles busig och ofarlig för en stund.

En kvinna reser sig upp med en hårman levande av ljusens sken. Hon ställer sig framför dem alla, bockar, vänder sedan ryggen åt publiken. Allt är avvaktan, förväntan som prasslar. Hon lyfter armarna, men förblir stilla. Hon väntar in dem. Lite till. Lite till… Och hon höjer händerna. Och framkallar undret.

Han försvinner, i all sin läderartade, lumpklädda ledsna leda.

Som om han förgås.

Hans längtan blottläggs, det överrumplar honom. Han smäktar. Kören eggar honom med en kombination av harmoni, dynamik och assymetri, allt samtidigt. Han snörvlar, klarar inte av att göra det diskret. Han uppfylls av den gudomlighet som öppnar för mångfald, och det i en kyrka uppförd att manifestera tillhörighet och därmed även främlingskap, en kyrka som hånat och förnekat honom, förnekat att sådana som han finns. Som om han var ett hot. Mot vad har han aldrig förstått, kanske för att han inte är snäll jämt. Den lilla katten känner hans rasande puls mot sin balanserande svans, hon slickar honom i halsgropen, strävt och ihållande.

Han ser kören, vita blusar, svarta byxor, räta rader, täta rader, öppna anleten. Stämma läggs till stämma möter stämma följer stämma. En och en skulle de förfaras. Tillsammans flyger de. Han ser kvinnan som leder dem. Hon står rak, rank, orädd. Han ser hur hon med gracila vågor styr alla deras andes tag, alla deras uttryck, förför dem in i samspel. Hon står där, framför honom och gör det helt öppet. Ger. Och tar.

Och ingen verkar ta illa vid sig.

Hon öppnar armarna. Luftstruparna vidgas än mer. Hennes fingrar dras mot golvet, och ljudet sångarna frambringar tillsammans är en störtande fors.

En fors som plötsligt, mitt i fallet vänder om när hon vrider handflatorna upp.

Han ser keruberna bada i luften som stiger, två av dem snuddar på lek varandras pekfingrar, de lyfter.

Kattan smakar hans salta tårar.

Irja Liljeholm