Irja: En Decembersaga, del 2

Tone

Tone vaknar med sin hjärtevärmare hos sig, den lilla underbaraste. Vaknar och vill bara ligga kvar och gona sig, känna eftersömnens linda i kroppen, men vet att hon redan tänjde på gränsen när hon ställde klockan till tio minuter senare än vad morgonsysslorna föreskriver. Hon smeker sin dotters ben, fjädermjukt för att inte väcka henne, inte än. Allt blir lättare om en stund, efter duschen, efter kaffet. Bara nyvakenchocken släppt och hon har baddat ögonpåsarna platta och gnidit bort nattsvullnaden. Hon vill helst rusa arbetsdagen, en hel dag som skiljer henne från kvällen hon har förberett i veckor. Hon vill stressa dagtimmarna korta, även fast hon faktiskt kan trivas med hur jobbet ger henne ett avbrott från det verkliga varandet, det är som att se på interaktiv TV, som att vara delaktig i ett sammelsurium av fladdrande åskådningar, en utanpåvärld. 

Kläderna som ska omvandla henne till den hon vill vara hänger över stolen i sovrummet, och hon undrar över det där. Det mångfacetterade. Hur hon kan älska så djupt och samtidigt känna ett sådant begär till en annan form av kärlek, när det ju ändå är hennes flicka som är livets absoluta mittpunkt?

Hon känner sig skyldig. Hon vet allt om att inte få ta plats, just genom att veta sin plats. Det är något hon drillats i. Men hon har hittat en oemotståndlig rymd där hon fylls av gnistor och frammanar fyrverkerier. Och tänker, att det är något hon vill visa Saga. Det är något hon hoppas på, ja rentav ber för, att Saga ska få uppleva inte bara nu genom sitt vidöppna barnasinne, men även senare när hon blivit äldre och definierad. Ta sin självvalda plats vart andan och lusten än för henne. Tone räcker ut tungan mot spegelbilden, knäppgöken därinne.

Skuld och livsglädje. Varandras motsatser, inte vad man kunde tro. Är då det obefläckade sorgens motsats? 

Kläderna hägrar, hela dagen. Hon vet att det pirrar så snart hon har fått dem på sig. Lyfter hon armarna inuti den klänningen får hon sin kör att följa utan motstånd. De blir allt bättre, hon har bankat bort slarvet ur dem. Har fått dem dit hon vill ha dem. De sträcker på sig och skärper sig och öppnar upp, för de känner det på sig, att de börjar närma sig riket hon lovat dem.

Nästan, så nära. Och i kväll ska det ske. Ikväll.

Irja Liljeholm