Camilla: Invigningen 11

Britta

Första riktiga rasten. Britta iakttog de andra pilgrimsvandrarna. Alla yngre än henne förstås. Det yngsta paret verkade knappt äldre än tjugo.

Hur kommer det sig att självkärleken liksom växer i takt med att kropp och yta förfaller? Som om självföraktet bleknar bort när ytan krackelerar. Mer utrymme för att må bra när murarna inuti och runt omkring en smulas sönder som ett pepparkakshus.

Britta strövade lite runt omkring rastplatsen, de hade en timma innan nästa etapp skulle ta vid. Knotiga och silvergrå, träden som lutade mot vind och sol såg annorlunda ut än hemma. På avstånd berget hon drömt om, overkligt utan den knyckliga fotoinramningen.

Hon satte sig en stund och lutade sig mot en sten. Skönt att inte behöva prata hurtig engelska med de andra. Allt detta var för dyrbart för att slå in i artighetspapper.

När hon vände sig om för att flytta på någonting vasst som skar in i benet såg hon ljusa streck under mossan. Hon borstade bort kvistar och mossa och hjärtat stannade.

En julgran. Ristad i stenen precis där hon satt.

Nu kom Lennartgråten och vetandet.

På denna livsvandring, så långt borta från vintervackra hemlandet man kunde komma, såg någon eller något till att hon skulle veta… att pusselbitarna alltid finner varandra.

Hon hade drömt sig hit, men någon annan drömde sig till hennes del av jordklotet. Liksom foton på en toalettvägg drömdes det här om ett land som sänkts i vintermörker och som tröstades av ljusträd. Hennes land.

Handen på slät sten, näsa som snorade. Alltför märkligt för att berätta, ingen skulle förstå.

Pusselbitarna finner varandra.

Lennart och hon skulle finna varandra igen.