Irja: En Decembersaga, del 9

Tone

Änglarna sjunger herrens lov, herrens lov…

Sopranerna trotsar jordisk tyngd, tar avstamp i altarnas melodiösa sökarljus, tenorerna slingrar behagligt fram kvartsar som gnistrar i de ljusa tonernas fotfästen, i botten lindar basarna in dem i myllans värme, vaggar dem alla med rytm och djup och stadga.

Kyrkan är fullsatt. En publik som markerat kvällen i sina kalendrar, som klätt upp sig, som sett fram emot detsamma som Tone.

Hon står där, med ett hårsvall av vilt hö och med klackar ingen tror att man kan gå i. Iklädd en klänning hon inte har råd med men heller inte har råd att vara utan. Läppar röda, armarna tunna, höjda. De läser henne. Hon bestämmer vad de ska läsa. 

Hon skymtar änglarna igen. De stiger upp i koret, lyfta av crescendot av röster. Skåda ett underbart… korus av röster.

Hennes kropp som en gång stod där bland de andras kroppar, vit skjorta och svart kjol, förståndiga skor man kan vicka på tårna i så att man inte svimmar. Hon var och är än, är alltid, en av de sökande, en alt med närhet till både kvarts och rymd, en alt med passion för mylla, hon är ett instrument som brukar den vibrerande luft som delas av deras samlade ande. Allt traggligt är glömt, allt förminskande hålls utanför. När hon var yngre sjöng hon i betonggrå tunnlar, på väg mellan hemmahuset och skolan. När hon var yngre, såg hon hur betongen stötte bort och återgav hennes stämma med färger i säregen rytmisk akustik. En gång, en dag, ska hon ge en sådan tunnel en konsert att minnas. Kanske den här kören vill vara med?

Körens stämmor. I de fulländade, klara tonernas dans. I orden som framförs, skrivna med ett syfte som varit ett annat än det är för henne och sångarna. För dem är orden intonation och luftkompression. För dem är orden dikt och rim. Drillande konsonanter, vibrerande och flygande vokaler. Melodin, rytmen, lyhörd samstämdhet, det är deras riktiga verktyg. Det sätt att närma sig varandra och alltet, som bara de kan när de är tillsammans.

Hon har ett speciellt förhållande till just den här sången. Det uppstår en magisk berättelse, just där, i änglarnas sång. En födelse, en bekräftelse, en längtan som manifesteras i prosodi, i kropp, i ande, i harmoni.

I denna kyrka, i denna stund, i denna skönsång, i denna lyrik, ur dessa kroppar, deras ande, deras ansträngning som faktiskt inte längre uppbär något motstånd alls, i dirigentens hängivna berusning.

I denna stund har hon form, vår ängel.

Lyssna, så kan du förnimma henne.

Hon har kommit nu. Hon finns just nu.

Irja Liljeholm