Irja: En Decembersaga, del 21

Al fine

Det är en märklig plats för en repetition. En repetition som är en hemlig konsert. Saga och Tone och katten är där, först på plats, tillsammans med pojken och hans pappa. De har bakluckan full av glöggtermosar och pepparkakor, de har med sig marschaller och stjärnbloss och faktiskt lite fyrverkerier. Och extra filtar, ifall någon skulle frysa.

När körmedlemmarna anländer till sitt genrep inför juldagsmorgonkonserten, ett genrep förlagd till en plats de inte besökt tidigare- ute i förorten, en förort med dåligt rykte dessutom, ett betonggetto- känner de först motstånd. De ser grå hus som försetts med gälla, som skrikande färgklickar till fönsterkarmar och balkongräcken i ett försök att muntra upp anblicken. De ser öde lekplatser med trasiga, skeva klätteranordningar, gungställningar på glid utan gungdäck, sandlådor tömda på sand, och de lägger märke till den fullständiga avsaknaden av träd. Hit ut kommer då ingen parkförvaltning, det är smärtsamt tydligt.

Men de ser en av marschaller upplyst gångväg som leder dem in i en tunnel. Det är en tunnel utan elektriskt ljus, men Tone och basen har ställt upp stora facklor som fladdrar och värmer upp det som snarast kan liknas vid en grotta, lyser upp det som nämast liknar en fresk, en grafittikonstnärs tolkning av det världsberömda kapellet i Rom. Färgerna är magnifika, figurerna allt annat än romantiserat milda, snarare kantigt stridande, längtande, strävande… Intrycket är kraftfullt och rörande, samtidigt.

Kören ställer upp sig och Tone för in dem i musiken.

Saga, Chen och hockeypojken lyssnar andäktigt. Saga har aldrig varit så stolt förut. Pappan låter myllan sjunga, samtidigt som han med kameran filmar sin kärlek när hon varsamt men vågat guidar dem in i änglarnas melodi. 

När de ser på filmen ett par veckor senare pekar Saga överlyckligt på den gamla grå gubben som så tydligt syns på filmen. Han står och lyssnar med ett saligt leende i ansiktet, tårar befläckar hans kinder. Han är inte ensam. Bredvid honom står en gammal gumma, klädd i likadana kläder som han har, rödnäst och grå.

Det är konstigt att de inte såg att de var där den kvällen.
Ännu konstigare är, att de är så förfärligt små.

En tvärhand höga, om ens det.

Sista filmsekvensen.

Gumman kysser gubben på kinden. Och gubben vinkar mot kameran, och ler. Det ser ut som om han säger något. De spolar tillbaka, spelar upp det igen. Och igen. Och igen.

Tack, Tone.

Tack, Saga. 

Fine

Irja Liljeholm