Camilla: Invigningen 6

Jag vandrar vidare med ett ekollon i min hand, ett löfte om hopp och vetskapen att jag har ett val. Den förlamande tröttheten beror på dödsrötterna som stryper livskraften.

Hela natten och en halv dag vandrar jag, klättrar, hukar mig under tunga grenar och halkar på släta stenar vid flodens strand. 

Jag kan inte fortsätta så här. Jag måste lämna en enorm tegelsten bakom mig, en sten jag så länge har burit om min hals. Livsavgörande möten kommer att ske nästa vecka, men bara om jag är beredd att förändras. Beredd att välja de friska rötterna i stället för de bittra. Att välja livet som det är just nu och släppa taget om barnet som försvann.

Älskade barn.

Lilla stjärna.

Isbjörnar visar sig för mina ögon. Det finns inga isbjörnar på min ö. Jag har bara hört berättelser om dem, de vita, de heliga.

Nu bärs jag av en kärlek så varm och villkorslös att jag inte längre vet vad som är dröm och vad som är verklighet. Flera vita, enorma väsen lufsar bredvid mig och när jag faller till slut av utmattning faller jag in i en mjuk, ljus päls och fångas upp av enorma tassar.

Brytningspunkt. Sluttänkt. Slutpratat.

Bara mauka.

Konst: Lucy Campbell