Irja: En Decembersaga, del 11

Saga

I parken ståtar stolta klippor som inte demolerats för att bereda plats åt hus och gator. I parken brusar uråldriga träd som vårdas av en speciellt därtill upprättad förvaltning. Samma förvaltning som sprutar vatten på rinken och hyvlar isen slät. En park mitt i en stad. En stor stad, en kväll. Sen kväll. Ett snöfall som stannat av, flingor som fastnat i det iskalla glatta. En fuktig kyla, en sådan som biter sig in i en liten flickas näsborrar och inkapslar de fina håren därinne, på gränsen till blodets pumpande värme, det pulserande varma som smälter iskristallerna innan vidare expansion.

Hon är en ängel där hon glider över isen. Hon bär en glittrande fotsid vid klänning, och trots att den lindar sig runt pyjamastäckta ben hindras inte änglaflickans skär. Skimrande vita skridskor, gnistrande blad. En alldeles för stor cape fladdrar i farten.

Den lilla. Hon som lägger grunden till sin identitets minnesbank utan att ännu medvetet eller omedvetet vara med och styra det. Hon som flyter inuti det som är hon. Inuti där en hel symfoni finns. En sådan som sprakar iväg och skickar stjärnfall, en sådan som känner och samtidigt yttrar. Ett skratt. Ett skri. En kram.

En komposition av vilja och passion. 

Hon drar i en not och trasslar in sig. Drar i en annan och skenornas eggar, eggarna som bär henne, eggarna hon styr i allt sitt flaxande, piruettande, himmelsskådande symfoniska nu, de etsar spår. Mammas cape. Den böljar ut sin tyngd, sveper och drar hennes axlar uppåt. De små kaninhandskarna nosar, de nya skridande skorna skär in hennes speciella tonart i den förgängliga isen.

En hockeyklubba, enbart ett litet rött streck synligt under det vita täcket, alldeles invid rinkkanten.

Medar som skär och ljuset i hennes ögon. Alldeles innan.

Jag ser det. Hennes piruett som obönhörligt för henne dit.

Sprudlande iskristaller runt bladen.

Där

Hörs ett korus av röster

Just precis där, eller då, eller när

det tar stopp,

Stopp så plötsligt att det inte finns någonting man kan göra.

Och alla ljusen slocknar

 Åh lilla

Irja Liljeholm