Irja: En Decembersaga, del 19

Tone

Tones fullkomliga kväll. Konsertens själasörjande dynamik, eller kanske dynamit är en sannare ekvivalent… Och alldeles nyss Beppes mjuka läppar, bedövande och aptitretande i ett. Hon betalar den mobilknappande barnvakten och kör iväg henne i hast, kikar in till Saga och lyssnar på hennes jämna sömn, sprallar runt en stund från rum till rum, arrangerar sina blommor, upplyft och oroad och välsignad, allt på samma gång. Rastlösheten till trots lägger hon sig, men bredvid Saga och inte i egen säng, i motsägelsefull njutbar ruelse av kvällens fullkomlighet. Hennes identitet bottnar i mäktig kärlek till alltet som är barnet och hon, därför ligger hon här nu, just för att jämna ut den stolta glädjen över konserten och för att reglera den rejäla skäppa längtan smaken av Beppe givit upphov till. Och för att hon är den hon är vrider sig tarmarna i kramande skuld: hon vill mer än hon redan har och det är farligt, liksom otacksamt och girigt. Hon makar sig tillrätta hos sin dotter och snor in sig i det virkade överkastet, vill inte störa det duntäcksinlindade lilla knytet.

Hon kan inte somna. Inte somna. Inte somna.

Sover inte. Sover inte. Sover inte.

Men vaknar ändå när vaden svider och blöder, lätt snittad. 

Och det är bara en av de överraskningar den nya dagen bär i sitt sköte. Först blir hon alltså skuren i vaden av Saga och upptäcker på sådan mån att flickan har sovit med skridskorna på. Och ser sedan, att barnet är iklädd hennes Charlestonklänning, har guldscarfen virad om axlarna och att hon i sömnen har kissat ner inte bara klänningen utan även den dyra capen som hon tydligen har använt som lakan. Men den största förvåningen är katten. Liten och söt och blyg, den lämnar inte flickans sida och skyggar till en början undan från Tone. Sagas historia är ett strålande exempel på lögn och dikt. Hon ska ha åkt skridskor mitt i natten och ramlat och haft massor av blod i håret och dött på isen, sedan träffat en gubbe som burit henne till hennes drömmars hamburgerrestaurang, just dit hon aldrig får gå för den är imperialiskit, som Saga tolkat förbudet, och gubben hade bjudit på pommes och choklad och efteråt burit henne hem och som grand finale gett henne katten att ta hand om. Tårar och skrik följer på Tones tvivel, och Tone tvingas ut innan frukost för att se blodet på isen.

De kommer ner i parken, närmar sig isbanan, en vadsårad haltande Tone och en skuttande Saga och katten som absolut måste följa med. Från andra hållet rusar en liten pojke målmedvetet fram, följd av sin pappa. Pappan får syn på Tone, vinkar tafatt och ler blygt. Och Tone rodnar.

På isen. Mycket riktigt och otvetydigt. En stor, fastfrusen svartröd pöl av blod, med en gloria av Rorschachianska fläckar runt omkring. Som om någon fallit hårt. En liten bit därifrån gräver pojken ivrigt i den stela snön och håller snart upp sin hockeyklubba. Och Beppe, han hittar de gummerade skridskoskydden som hör till Sagas nya prinsesskor och Tone, hon snavar över Sagas stövlar som står fastfrusna bredvid en parkbänk och ådrar sig på så vis dubbel hälta, hur nu det ser ut. Beppe sjunger lika förtjust ändå…

Saga, hennes visa är ren och har alltid varit så (nästan i alla fall, men det må vara henne förlåtet), och Chen spinner mot hennes bröst. 

Irja Liljeholm