Camilla: Invigningen 9

Kaimi

Uppför bär det. Sluttningarna som till slut, efter många dagar och nätter, kommer att ta mig till mötesplatsen. Slutet av min resa, där gammelfolket väntar på mig.

Ljusträdet dansar i sinnet. En av stenarna jag passerar är slät som en vattenyta och jag kan inte motstå. Jag ristar Nordanfolkets heliga träd med ljuset som knytits in i sidenmjuka, fjäderlika grenar. Ljuset som strålar och pulserar för att trösta trötta vinterhjärtan. Jag skrapar, tecknar med den vassaste sten jag kunnat hitta och det är en lättnad att få ge trädet jag ser inom mig en form. Det blir synligt och den rastlösa glädjen inom mig blir lugnare.

Vidare nu. Jag har tappat tid och det mörknar snart. Jag vill nå den stora dalen innan det blir natt. Jag reser mig, tar en sista titt på vinterträdet och ska precis börja gå när synen av vårt heliga berg överfaller mig som om jag ser det för första gången. 

Mauna Kea. Mitt folks heligaste plats, porten mellan himmel och jord. Wâkeas och Papas son. Han är så nära. Så mäktig.

Jag känner mig stolt att vara förbunden med honom, det slumrande berget. Genom honom förbunden med alla familjemedlemmar som vandrat precis samma väg som jag. Hundratals, tusentals år.

Jag dansar fram, inte längre ensam. Innan jag hinner tänka en enda tanke till har jag nått min rastplats för natten.