Irja: En Decembersaga, del 8

Saga

Världen ute på gatan är stilla. Mörkret är milt, smaken ofarlig. Den välkända trottoaren orienterar henne, men är ändå annorlunda. Hon kan inte se skymten av en människa. Alla de jäktade stora, nu är de någon annanstans, utan henne. Saga föreställer sig att de är tillsammans i en magisk sal, en sal parfymerad med musik och dans och ljus. Att de stora äter glass utan henne och att de glömt allt det som hör till världen de delar med henne. Den med skynda dig, vi kommer för sent, den med snömodd innanför strumporna, den med fiskpinnar blöta av spenat och legohus som går sönder. Den där det alltid är klart med att gunga när man just har börjat, den där affären är trång och bökig och långsam och alla svettluktar i för varma kläder. Men också den med ångande Oboj och den med NKs julskyltning och julkalendern med choklad i, och framför allt den med mammas piruetter på isen, piruetter med mammas stöttande arm i hennes, prinsessa, vad duktig du är, du kan!

Saga korsar gatan, lite svart asfalt syns där bildäcken skavt bort snön. Det är natthalt och slirigt. Parken är nästan öde, hon ser en farbror med en hund och gömmer sig bakom ett träd tills han gått förbi. Att möta en ensam farbror med hund är läskigare än att möta hundra gubbar med portföljer och mobiler, konstigt nog. Särskilt när man är där man inte får vara. Hon kan inte gömma sig för hunden, han ser henne och viftar på svansen. De ler mot varandra. Farbrorn rycker i kopplet och det knarrar under hans skor.

Saga kommer fram till isbanan. Hon sätter sig på en bänk, sparkar av sig stövlarna och kämpar för att få på sig skridskorna. Hon har aldrig knutit dem själv förut. Fingrarna fryser för hon var tvungen att ta av sig handskarna. Hon glömde raggsockorna så fötterna glider inuti skorna. Hennes vackra nya skridskor. Det blir ingen bra knut hur hon än försöker. Ett trassel är vad det blir. Det får gå ändå. Hon petar loss skyddsskenorna, trär på sig handskarna igen, det mjuka kaninlena, och glider ut, rakt ut i silverhavet. Vacklar lite för anklarna hänger inte riktigt ihop med fötterna. Hon sträcker ut armarna, får tag i balansen. Det tar en liten stund, först stapplar hon bara, viftar, hasar. Men där far hon in i glidet. Hon kan! Och hon jublar.

Allting skimrar. Hon är vacker i glitterklänning och guldscarf, med pälshandskar och virvlande cape och snövita skridskor med piruetthack på medarnas framåtböj. Isen är silverblank och glanspudrad, öppen för henne. Trädkronorna i parken självlysande av sagosnökristaller. Och där ovan finns stjärnor i konstellationer hon har börjat lära sig har namn.

Hon glider fram. Snabbare och snabbare. Friare och friare. Lättare och lättare, som att dansa. Hon hör änglarna sjunga. Skridskornas medar sjunger tillsammans med dem på isens starka yta.

Irja Liljeholm