Irja: En Decembersaga, del 20

Den namnlöse

Den namnlöse känner efter. Han är inte less, eller ur led. Inte är han stel heller. Eller elak. Och han känner sig faktiskt inte ensam heller, trots att han inte har någon att höra ihop med och värna. Han orkar inte längre strida mot sin längtan. En gång hade han ett hem i skydd av ett röse, en bit bort. Han har sett på kartan att skogen det låg i numera är en dunge omgärdad av motorväg och förort, men att röset är markerat med ett kulturmärke och ser ut att finnas kvar. Han ska ta sig dit. Han har inte varit hemma sedan han stöttes bort som liten parvel, det kan vara många hundrade eller tiotals år sedan dess, han som avskyr det oändliga har inte förmått hålla räkningen. Det är långt att gå och det går inte att komma dit med hjälp av enbart tunnlar eller broar. Han vill dit ändå. Det går en tunnelbana, det kan inte vara farligt, men sedan måste han gå över en stor väg. Om han blundar, håller för öronen och går sidledes kan han våga. Han vågade ju gå över en gata i går kväll, men då var han besatt av änglaflickan, katten och musiken. Nu stärks han av minnet, ett alldeles eget märkvärdigt minnesmärke som fortsätter att ljuda och vibrera.

Tunnelbanan är fullsatt. Mängder av människor med armarna långa av kassar, i kassarna otaliga paket. Medpassagerarna bereder plats åt honom och han ser att de gör det av vänlighet. Inte tränger de ihop sig för att undvika honom, som han brukar tänka att de gör. Känslan det ger honom påminner om musik, det är som om kören aldrig har slutat sjunga. Han tycker att sätena i vagnen är löjligt höga, men konstigt nog verkar alla utom han nå ner till golvet med fötterna. Han kliver av vid rätt station och känner igen skolhuset. Som han minns stod det där ensamt och stort på ett böljande fält, nu är det inklämt mellan enorma byggnader. Han ser att staden inte brytt sig om mycket mer än pengar när de byggde, och då enbart i bemärkelsen att göra av med så lite som möjligt av den varan. Han hör bilarna dåna på vägen redan innan han når fram till den. De kör fort, flera bilar bredvid varandra. Han står där länge och tvekar. Till slut gör han som han bestämt sig för. Han blundar, håller för öronen och går sidledes.

Stugan står kvar vid rösets fot. Han blir rörd när han ser den. Det känns som om det är midsommar och julafton samtidigt. Den är mindre än han minns den. Han får böja sig ner för att få tag i handtaget. Dörren klämmer som den ska. Gnisslar skönt när han hukar sig och kliver in.

Hon står vid spisen. Hon vänder sig om och hon har inte åldrats mer än han har.

Gröten är klar, säger Stina, och ler sådär med ögonen som bara hon kan.

När han kliver ur skorna är de stora som båtar. Hans rock täcker hela golvet.

Hon ler och når honom till bröstet.

Hon ger honom en kram, och når honom till hakan.

Äntligen, säger hon, som jag har väntat.

Irja Liljeholm