Camilla: Invigningen 14

Kaimi

Ur jordens inre stiger den tätaste dimma jag någonsin sett. Som ett lock som läggs på alla tankar, trögflytande vatten som saktar ner allt liv. Allt inom mig verkar ha förflyttats. Jag kommer knappt ihåg varför jag gav mig iväg på den här vandringen överhuvudtaget.

Levande och döda, önskningar, rädslor och svidande gamla oförrätter stiger med dimman och flyter omkring huller om buller. Jag måste välja nu. Kan knappt tänka på grund av dimman men vet någonstans att jag måste låta giftet från gamla hjärtesorger verka ut, utan att föra strid. Utan att försvara, riva upp på nytt. Utan att döma.  Jag vet varför jag vandrar. Jag vill lära mig älska på riktigt.

Mitt knä är uppskrapat och hela kroppen värker. Jag undrar om jag kommer att klara av det här. Feberdimma smälter ihop med jordens egen utandning. Där är hon igen. Hon som bär ljus. Ljusa lockar och varma ögon. Hon står vid Mauna Kea med händerna mot bergsväggen, som bara är svallande vattenyta.

Inuti Faderberget står jag, tillsammans med morfar och bakom oss hundratals älskade familjemedlemmar. Alla de som vandrat den här vägen före mig. Fältet av den värme och välvilja de utstrålar får mig nästan att tappa andan. De önskar allt det bästa för mig, för oss alla.

För hon som står på andra sidan silkesslöjan som täcker berget.