Camilla: Invigningen 20

Britta

Britta stod vid bergets fot. Omkring henne fladdrade glada medvandrare som med sina mobiltelefoner tog kort av varandra, Mauna Kea och framförallt sig själva.

Hon hade nått slutmålet av sin pilgrimsled. Den tröttsamma vandringen och irritationen van glömd. Hon stod nu verkligen, gamla gumman, vid foten av det berg indianerna hade hedrat i hundratals, kanske tusentals år.

Än en gång smög hon iväg från gruppen och artighetspratet. Hon gick en stund längs en stig för att få vara ensam med faderberget. Kom till en liten platå där hon kunde stå helt nära bergsväggen. Fötterna på röd jord. Mage och bröst, kind, tätt intill varm, skrovlig sten. Handflatorna mot urfaderns hud, ögonen slutna.

”Mauna Kea.” Hon viskade.

”Hela mitt liv har jag drömt om att få vara just här. Du gamle. Jag hälsar dig.

Tack för att du har bevarat mina drömmar i alla dessa år. Jag hoppas att jag kan ta med mig en bit av dig i hjärtat när jag reser hem.”

Britta tog av sig silverkedjan med rosenkvartshjärtat och lade försiktigt ner det i en skreva. Hon strök med fingret över kristallens svala yta.

”Jag lämnar nånting av mig själv hos dig också.”

Hon såg sig omkring för att vara säker på att ingen kunde se henne, pussade sedan bergajätten innan hon vände och gick tillbaka till resegrupp, till hemresa och familj, till vardag och barnbarn och dagar och nätter utan Lennart och allt det som utgjorde hennes 
magnifika 
liv.