Irja: En Decembersaga, del 13

Den namnlöse

Den namnlöse smiter och närmast snabbskrider nedför kyrktrappan. Trappstenarnas eroderade skålgropar har under kvällen välkomnat snöflingor ner i sina salta hålor, nu slipas de lena när flingorna mätta på stenens sälta expanderar in i isens magistrala repetoir. Katten trycker sig darrande mot honom. Kanske den lilla väna mjuka varelsen tyckte om musiken? Hon har lika känsliga öron som han har, det har han begripit. Han hör allt, till förbannelse. Uppfattar allt. Ingenting förblir i det fördolda- utom ironiskt nog han själv. Han får inte ta plats. Får inte vara med. Han hejdar sig, honom tillkommer inte bitter självförnekelse, den som så förädligt visar sig i skuldbeläggning av utomstående. Han kommer ner på kyrkobacken, granitblocken med sina trolska väsen omger honom. De dödas bokstäver inkilade i evigheten, utmejslad åminnelse, vad är i ett namn? Om han anstränger sig kan han kanske minnas. Om det är något han har svårt för, så är det tidlösheten. Den är så förbannat oändlig. Det susar i öronen av alla noter han hörde, de noter han såg läggas på plats tack vare henne, den raka kvinnan med lyfta armar. Kissekatten har lagt sig tillrätta igen, burrat upp pälsen, värmer hans hals. Hon spinner. Hon heter Chen, den lilla, den lilla sköna. Musikupplevelsen följer honom och katten på deras väg ned mot parken. Hans steg är inte tvinnade eller tvångsmässigt styrda som de brukar vara. Han halkar inte som han alltid oroar sig för. Hans krumma rygg och stela ben, skärande leder och värkande huvud, alla dessa skilda delar rör sig för en gångs skull samstämt. Kanske det är musiken. Kanske katten. Kanske båda. Utanförskapet till trots, han gick in i kyrkan, han förvägrades inte att lyssna, det var han som gick därifrån, ingen skickade iväg honom. Musiken väckte hans längtan till liv, den tog sig rakt igenom hans motståndsvallar, igenom allt det tölpliga som för länge sedan bestämts åt honom, det är en längtan som värker. En längtan som katten burrar upp sig i och spinnande strävar lindra.

Skorna känns lite för stora. Konstigt, de som var så trånga i morse.

Det är som om han är dumdristig nog att ha börjat tvivla på sin lott.

Irja Liljeholm