Vackert är det jag kan se, höra, känna. Det jag förnimmer som tilltalar mitt sinne. Det som går raka vägen in i känslan och påverkar den till glädje, eller faktiskt, till melankoli. Jag vet inte vilket tillstånd jag tycker bäst om. Melankoli kan vara sådär smärtsamt sann-vacker, ett tillstånd där världen och jag har ett flöde. Vi är ömsom i, ömsom utanför varandra och allt är sant.
Vackert är glädje när allt blir elektriskt, studsande och sprakande grannt. Det som bubblar och lyfter upp mig ur vardagens grå. Jag är tacksam nu när jag skriver detta för jag märker att jag ofta får vistas där, i melankolin och i glädjen, för jag har så mycket som är vackert. Det vackraste är mina små, en mjuk kind rodnande i sömnen, ett fnitter som börjar och smittar och inte slutar. Det vi delar.
Vackert är också... rörelse. Att förflytta sig, att gå, balansera, klättra, att följa en papegojas skränande flykt över hustaken med blicken. Det fantastiska undret av att ha en kropp som faktiskt kan detta, lyfta en tekopp, knipa ihop ögonen, le lite vimsigt osäkert, glittra till med blicken....
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten