När vi möttes första gången fick jag den där starka men svår beskrivna känslan av att vi redan kände varandra. Det var en dag i början av april, då knopparna började slå ut, en dag då solens strålar värmde mitt ansikte, så varmt att man kunde leka ute utan jacka.
Jag minns att vi lekte kurragömma. Det var jag, Ida, Jenny och så den där nya tjejen Mara.
Efter den dagen var vi oskiljaktiga. Folk som såg oss trodde ofta att vi känt varandra sedan vi var små. Det var som att våra själar flätades samman, utan att vi uttalade det visste vi vad den andra tyckte och tänkte. Vi var inte kopior av varandra, nej inte alls, istället var vi den andras motsats - jag den vimsiga tjejen med röda skor och hon den allvarsamma tjejen med svarta kläder. Även fast vi var så olika så hörde vi liksom ihop, som kryddorna som växer i trädgården och som grönskerna som gror i åkrarna så kändes vår vänskap.
Jag trodde att vi skulle vara så föralltid.
Men när vårens gröna blad hade förändrats i vatten och vind, när hösten kom så flyttade du.
Jag ville att det skulle vara vi för alltid. Jag ville inte släppa taget, inte ta farväl.
Din pappa hade fått ett jobbkontrakt i Uganda för 3 år och du, din stora syster och mamma följde med dit. Att det ligger i Afrika det visste jag men att det avståndet skulle kännas som ljusår ifrån varandra det hade jag aldrig kunnat föreställa mig.
Det gälla ljudet ifrån dörrklockan har fastnat i mitt inre, bilden av dig när du står utanför min dörr med din blåa fjällrävenryggsäck slängd över axeln och flätor med svarta rosetter i håret. Du står där och tittar ner i marken. För en gångs skull vet vi inte vad vi ska säga till varandra. Tillslut lovar vi att skriva brev till varandra varje vecka, det är klart att vi ska hålla kontakten, 3 år är ju inget i jämförelse med alla år som vi har framför oss.
Jag kanske var naiv, fast så här i efterhand är det ju lätt att vara vuxen och klok.
När du flyttade tog du med dig en del av min inre kärna. Jag var bara tom. Jag hade inte lust med något, vad spelade det för roll om jag åt eller inte, ifall jag var trevlig mot andra människor eller inte, vem bryde sig om mig om jag inte själv ville dela med mig av min saknad?
Visst skrev vi brev til varandra. Att läsa dina brev liknade en film som utspelade sig med okända skådespelare, jag kunde inte riktigt få något grepp om handlingen.
För min del kunde du lika gärna vara död. Vår vänskap vissnade ungefär samtidigt som flyttfåglarna flög mot varmare breddgrader.
Det har gått många herrans år nu. Våren är här, fågelsång, sol och värme gör människor glada, luften liksom vibrerar av förväntan. Jag går min sedvanliga promenad längst vattnet nere vid Hornstullsstrand. Mina nya röda gympaskor fjädrar för varje steg jag tar. Jag småler. En afrikans kvinna med hela håret fullt av flätor möter min blick och ler tillbaka. När jag går uppför backen mot kolonilotterna blir jag varse en koltrast. Han tittar nyfiket på mig,
hoppar från en gren till en annan. Det är nästan som att jag skulle vilja fråga, var känner jag igen dig ifrån? Ibland förundras jag av hur jag efter alla dessa år fortfarande kan tänka på Mara, det är som att våran vänskap skyler sig i andra människor som att kärnan av våran samhörighet inte har dött men finns omkring mig i allt, i naturen. Som att ett frö av igenkännande som gör mig glad i sinnet.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten