Camilla: Oskrivna Blad

 - Men hur vet man? frågade hon.
De satt på en omfallen trädstam, högt uppe på gamberget, dinglandes med benen och blickandes ut över älven.
 - Hur vet man vadå? svarade han. Matrosen, hennes idol, han som alltid hade tid för hennes frågor.
 - Hur vet man vad som är ens väg i livet? Vad det är man borde göra.

En gren knäcktes i skogen bakom dem. Förmodligen en älg. Han tittade ut över höstmålade skogar, djupblått vatten och hus som små färgprickar längs kusten.

 - Hur visste du att du skulle baka tunnbröd till Asta i byn? Att du ville ta hand om grannfruns hundar när hon inte orkade längre? Och hur visste du att Gottfrid hade blivit sjuk där borta i sin stuga?
 - Det vet jag inte. Jag bara visste.
 - Och om jag frågar vad du känner för att göra i morgon, vad svarar du då?
Hon funderade.
 - I morgon vill jag ta en lång promenad bort till Avan. Sen vill jag måla. Jag längtar efter det.
Han rullade några blodröda höstlöv mellan fingrarna.
 - Du ser. Du frågar, men har just svarat på din egen fråga. Så skriver vi vår livsbok.
Ett blad, en promenad och en sats tunnbröd i taget.