Hur många oskrivna blad finns det kvar? En
fråga jag inte vill ha svar på.
Ark att dra genom mangeln, svärta med
upplevelser, med dansande fröjd och droppande tjära. Ark att färdas i, att
styra, att styras av. Skvalpande vågor kluckar mot tjärat skrov, jag ror med
fjäderpennor, doppar dem i sälta.
I alltings ursprung och i alltings ände, i
mitten där ingen början och inget slut finns. Där står jag, och manglar
oskrivna blad. Där sitter jag och ror. Jag kluckar.
Axlarna värker av krafttagen, mitt hår är
klibbigt av svett. Vinden piskar min kropp och vill tvinga den att vända om.
Varför gör jag så? Ror mot strömmen.
Hur många oskrivna blad finns det kvar? De
senaste veckornas kamp emot, liksom vid sidolinjen och inte mitt i. De som
befunnit sig i och ännu är i cyklonens öga. Jag ser dem och doppar mina fjädrar
i sälta, tynger mina fjädrar med tjära, med er. Kära.
Varför ror jag motströms, uppströms. Varför
vänder jag inte ryggen till stormen och låter den skjutsa mig, er.
Skräck.
Jag kan den där smärtan, förstår ni. Den
sitter i mitten. När jag var en liten bräcklig björk som ännu måste växa upp
till ett stadigt träd med fläckar och lövsprickning och med höst i huden,
färger i hjärtat. Mitt i där. Där dog du.
Jag ror och axlarna värker, händerna valkas av
anspänningen, knogarna lyser röda och torra och sältan sticker in sina pilar.
Kanske-
Jag släpper taget och ser mig om, ser mig om
bakåt, jag vänder båten.
Axlarna ner. Våga. Se. Upp. Se upp utan att
akta mig.
Det finns oskrivna blad kvar. Jag drar dem
genom mangeln. Jag fyller dem med tjära. Tecknar med mina fjädrar, smeker arken
i ödmjukhet.
Skönhetens paradox.
Det milda, kärleksfulla, famnen som alltid
står öppen när man vågar se upp, utan att akta sig. Den som famnar oss alla
och bara vill väl. Som vill visa
oss att det finns fler. Flera ark. Flera sådana som vi.
Det går att dela och att dela lindrar.
Det går att både vara famnen för andra och att
själv krypa ihop inuti den.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten