Brännande brinnande
klot.
Väna, milda väsen.
Kärna av eld och lust. Vingar som av spindelväv, ömtåliga, darrande. Lätta
fjät glimmar fram färger som saknar namn.
I kontrasternas rike.
Det rike där vi ska vara mer, snabbare, bättre. Det rike där vi ska ta vara på
oss, mindful, där vi tvittrar oss fram till framgång och erkännande eller till
onämnbar tystnad. Facetter klotrunda som flugans ögon där hon rasande
snabbt om man betänker hennes storlek sänker sig över vingarna, de spindelvävstunna
ömtåliga sirliga vingarna.
Hur ska de bära?
Flugtyngda ska de bära denna varelse av kött och blod och ben och ilska och
värme och törst. Bära denna människoängel med sitt brännande, brinnande klot i
mitten av kroppen. För passion och oväsen får bara stampa takten om den är
välstylad. Om allt stämmer i tiden. Om bilden blir Pintereskt trendig och
youtoubianskt lajkad.
Den här ängeln har en
mage som knorrar. Naglar som går av när de är nylackade. Hårstrån som klyvs när
de inte envist virvlar åt andra hållet, lår som väller ut och alldeles för breda
fötter. Men vad värre är: En längtan som sliter i nerverna, ett susande av
spindelvävstunna vingar som bundits fast under välknäppt blus, en brusande
kraft i en sol som brinner så starkt att hennes tårar inte förmår släcka den.
Och tro mig, hon har försökt i åratal, men allt som hörs är ett vänligt ssssiissssande, som ett litet men välmenande fnitter.
Och klotet växer,
expanderar en dag, och det blir en sällsynt vacker dag. Ja en dag slår lågorna
ut. De kommer att förgöra visst och värma annat, sådant som frusit inne, de
kommer att elda upp högt knäppta blusliv och släppa loss
Släppa fram
de där tunna,
skimrande vingarna av oändligt stark väv.
Ser ni när hon
lyfter, ser ni att det bär?
till mina vackra, självlysande och flygkunniga skrivkringlor!
Irja
Geen opmerkingen:
Een reactie posten