Hon kunde inte förstå varför alla kallade det för solkatter. Strålarna som studsade och speglades, bländade och kysste ögonlock, klättrade på faluröda husväggar.
Hon var bara tolv men redan trött på hur lite människor visste och begrep av det riktiga livet. Länge hade hon försökt förstå varför de sade och gjorde så urbota dumma saker. Nu var hon bara trött och fylld av hemlängtan. Vart visste hon inte, hemlängtan till sitt eget folk som fanns någonstans, det var hon helt säker på.
Solkatter. De pratade om solljus med ord som stavades väder, semester och skyddsfaktor. Hur kunde det vara möjligt att de inte visste att solen är en livsäkta ängel som har ett eget namn. En ängel lika verklig som de som kyrkobesökarna ropade på med jämna mellanrum. En levande, varm ängel som ville hjälpa och älska, precis som de vingburna.
Det knastrade i gårdsgrusets stenar som vidrördes av solängeln idag. Hon hade lärt sig att det tillhörde ljuden andra inte kunde höra.
Varma smekningar över benen där hon satt i solen, en pulserande ström högt uppe i nacken. Så överväldigande var solängelns ljus och kärlek. Dagens budskap laddades in i hjärta och själ, in i varje cell.
"Tack."
Hon viskade med ansiktet vänt mot värmen och ljuset. Hörde flaggstången slå, syrsorna sjunga. Stenarna knastra.
Hon önskade att fler människor skulle skicka kärlek tillbaka till den stora varma ljusängeln som älskade så förbehållningslöst.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten