Vinden isade, ven, hängde som istappar i hans hår, det som inte hade sett en sax eller tvättats på flera månader. Vildvuxna ögon plirade fundersamt, avvaktande, fast med ett stänk av mildhet. Ur hans strupe kom ett halvt hundliknande halvt kattliknande läte. Ekade mellan palmträden. Svajade med blixtens hastighet. Tomma konservburkar i sanden, torkade köttslamsor hängde längst en tvättlina, med ett minutiöst uträknat mellanrum mellan klädnyporna, det fick henne att tänka på ett fläcklöst, nypolerat advokat kontor. Hur i hela fridens namn dök denna association upp i henne?
Det var inte så här hon hade föreställt sig den där ön. Hon hade tagit sig dit flera gånger via drömmarnas värld, ibland hade hon tagit omvägen via fotbolls fältet där hö balarna stod staplade som en skyddande mur. Aldrig tidigare hade hon närmat sig ifrån öster, inte förrän nu hade hon vågat sig så nära. Han var blott en pojkvasker. Hon hukade nätt och jämt gömd bakom en stor Aleo vera planta, hon aktade sig för att trassla in håret i dess taggar, här ifrån hennes gömsle kunde hon följa hans rörelser. Det var nästan som om hon kunde höra vattnet som kluckade i hans öronsnäckor, som om hon blev varse forellens smattrande när de med millimeter precision undvek pojkens spjut.
Hon hade drömt om solens strålar som brände på huden, om ändlösa stjärnklara nätter under bar himmel, om förståelse, tillit och givmildhet.
En lätt rysning kilade längst hennes ryggrad, fick henne att flämta, kanske var det ett djur eller en hel flock, dom höll sig på bakgrunden, hon kunde endast skönja deras närvaro.
Pojken vadade upp emot viken, hoppade smidigt från den ena stenen till den andra, som om han hade simhud mellan tårna.
Den där ön, hon skulle vilja stanna där, bara ett litet tag till. Hon skulle vilja uppleva värmen, flammorna, lukten från lägerelden, den annalkande måltiden, knaprig, genomstekt, bladlik, grön nästan som ogräset som växer bakom uthuset.
Vinden grep tag utan att fråga, bollade den outtalade inbjudan, lät den hänga lite retligt precis utom räckhåll. Pojken hade kurat ihop sig till ett litet knyte i sanden.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten