Hon blev varse ett grymtande, först lät det som en gris som grävde med trynet i sanden, fast i nästa ögonblick upplevde hon mer ett slags takfast hummande. Ljudet kom inifrån skjulet.
Hon måste ha slumrat till. Där pojken hade legat såg hon endast en grop, som en urgröpning, ett avtryck av hans kropp.
Sen hördes rummel, bullrande, skrapande som om någon letade. Vad letade han efter, hon hade ingen aning. Hon höll sig på avstånd aktade sig för att bli sedd. Efter en stund som dock varade så länge att det retade hennes nyfikenhet letade sig andra toner ut ur skjulet.
Vana fingertoppar längst halvdant stämda strängar. Först trevande sedan med tilltagande ihärdighet. Tonerna studsade mot bambu bladen med en frenetisk intensitet, pojken hade smuts under naglarna, det såg hon fast det var inget som störde henne, inte alls. Ackorden flöt in i varandra på samma sätt som bambu bladen skiftade färg bitvis. Hans hummande hade övergått i ett nynnande. Hon kände en glöd inom sig som hon trott hade dött ut.
Monsunregnet föll från öppen himmel. Hon hade inte lagt märke till de subtila signalerna om ett annalkande oväder, fast det kanske inte var något konstigt i det, hon var ju inte uppväxt här. Vattnet rann i strida strömmar, ovanifrån längst trädens utskjutande rötter, fortsatte över branten, drog med sig jord och lera och bildade små, snabbt växande pölar.
Pojkens hårtofsar smetades mot det lite baby pösiga kinderna, mjuka lena, så skulle dom kännas mot hennes handflator, hon bara visste att det var så.
Ann-Charlotte Molin
Hon måste ha slumrat till. Där pojken hade legat såg hon endast en grop, som en urgröpning, ett avtryck av hans kropp.
Sen hördes rummel, bullrande, skrapande som om någon letade. Vad letade han efter, hon hade ingen aning. Hon höll sig på avstånd aktade sig för att bli sedd. Efter en stund som dock varade så länge att det retade hennes nyfikenhet letade sig andra toner ut ur skjulet.
Vana fingertoppar längst halvdant stämda strängar. Först trevande sedan med tilltagande ihärdighet. Tonerna studsade mot bambu bladen med en frenetisk intensitet, pojken hade smuts under naglarna, det såg hon fast det var inget som störde henne, inte alls. Ackorden flöt in i varandra på samma sätt som bambu bladen skiftade färg bitvis. Hans hummande hade övergått i ett nynnande. Hon kände en glöd inom sig som hon trott hade dött ut.
Monsunregnet föll från öppen himmel. Hon hade inte lagt märke till de subtila signalerna om ett annalkande oväder, fast det kanske inte var något konstigt i det, hon var ju inte uppväxt här. Vattnet rann i strida strömmar, ovanifrån längst trädens utskjutande rötter, fortsatte över branten, drog med sig jord och lera och bildade små, snabbt växande pölar.
Pojkens hårtofsar smetades mot det lite baby pösiga kinderna, mjuka lena, så skulle dom kännas mot hennes handflator, hon bara visste att det var så.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten