Tobias känner sig fräschare, löpningen har liksom rensat upp i huvudet på honom. Kan det verkligen vara så tänker han att den fetlagda flintskalliga gamla mannen är hans farfar? Han om någon är inte alls vidskeplig men detta, ja han vet inte om det finns någon annan förklaring?
Eftermiddagen kommer och med den en kraftig regnskur. Rickard och Emilia dansar regndansen och leker kull i trädgården, tillslut ser dom ut som två dränkta katter och då är det dags att samla ihop alla blöta kläder och barn. Nu sitter dom framför den öppna brasan, elden knastrar, slickar de torra vedträden, de sitter uppkrupna i soffan och dricker varm choklad. Sen blir det pussel och spel för hela slanten. Först de lätta pusslen som har blivit liggande i lådan eftersom ingen har orkat förflytta dom till vinden ännu, sen de svårare mer tidskrävande pusslen, de betas av en för en tills de täcker hela vardagsrummsgolvet.
Mitt i allt ringer telefon, Tobias tänker först låta bli att svara men signalerna forsätter enträget att ljuda, tillslut svarar han. Det är Bert. Tobias förflyttar sig till köket stänger till dörren så att han kan prata ostört. Senaste gången de pratades vid på telefonen hade Bert haft svårt att göra sig förstådd, hans röst hade varit rosslig som om han hade en spottloska som åkte upp och ner i luftröret samtidigt som han pratade. Sedan Bert bodde på Enviks sjukhem hade de ringt varandra några gånger. Tobias hyste fortfaranande agg mot Bert medans rädslan som funnits hade ombytts i något slags medlidande. Han visste att utvägen var att acceptera, det som varit kunde han ändå inte ändra på. Telefonsamtalen fram till nu hade inte varit långa, de var torftiga på ord men förbindelsen fanns där likt en osynlig anslutning som sammanfogade dem likt en navelsträng. “Jag vill bli kremerad, kan du se till att det sker?” Tobias blev överrumplad men han fann sig snabbt.”Ja om det är det du vill”. “Jag vill att de spelar Ulf Lundells öppna landskap, den tyckte din mamma om också”. “ Varför slog du mamma, hur kunde du?” “Ärligt talat jag vet inte”. “Jag hatar dig”. Inget svar, linjen verkade bruten. “Jag hatar dig, hör du mig”. “Mm”. Tobias jag vet att jag gjorde fel, kan du förlåta mig?” “Du fanns inte där när jag behövde dig, du var aldrig en riktig pappa!” “Du har rätt, jag har inte insett det tidigare”.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten