Emma märker en tydlig förändring i hans stämmningsläge. Hon har känselspröt för sådant. Tobias hade brytit sig ur sin egen kokong, höljet som varit segt hade smitit åt om hans ansikte, han hade pressat upp händerna genom väven och lösgjort sig.
Nu var det sagt orden som så länge funnits på hans tunga. Ordens innebörd härstammade från hans förflutna, plötsligt upplevde han nuet starkare, intensivare liksom mer levande.
Barnskratt, glada tillrop och visslingar följs av Cornelius Vreeswijks välbekanta trubadur röst. “Kommer du ihåg den här visan Emma?” “Såklart att jag gör, Turistens klagan, barnens skratt är obetalbara, de är så oskuldsfulla och rena.” Och den här då?” “Det är Fred Åkerström”. Emma sjunger med, “Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.” Tobias slänger slängkyssar åt Emma. Hon låtsas bli träffad på kinden, skrattar och blinkar åt honom.
“Nu vill jag dansa Moonwalk”, säger Rickard. “Ja snälla, sätt på Michael Jacksson”, instämmer Emilia. “Ok, på ett villkor att vi också får vara med och dansa,” Tobias ler.
Regnskuren har övergått i duggregn. En man gömd under sitt stora mörkblåa paraply och sin bruna sydväst går gatan fram. Musiken som strömmar ut ur ett av husen fångar hans uppmärksamhet. Genom fönstret ser han en familj, till synes utan bekymmer, de dansar och sjunger för glatta livet. Han stannar, insuper den påtagliga sammhörigheten. Innan han forsätter beundrar han de vita klängrosorna som står i full blom, om han inte visste bättre skulle han säga att de klättrade rakt emot himmlen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten