Berts gurglandet och rosslandet gick inte över istället blev det värre. I samband med att han började besväras av en tryckande känsla över bröstet hittade läkarna metastaser i lungorna, svarta prickar på röntgenfotona, som svärmar av celler som infiltrerat,nästlat sig in i lungvävnaden. Det blev inget bingolotto eller allsång för Bert. I själva verket hade han hållit sig för sig själv lite på avstånd från de andra boende ända sedan han kom till Enviks sjukhem. Faster Lena hade besökt honom några gånger. Varje gång hade hon tagit med sig sockerkaka som hon köpt i bageriet på nedre botten. Varje gång hade Bert tackat nej till en smakbit. Sedan hade hon suttit där med sin kaffekopp och sockerkaksbit. Bert hade ofta varit frånvarande, på gränsen till apatisk. Lena kände igen tecknena, hon hade upplevt det förrut, hos jämnåriga bekanta som givit upp hoppet, som inte haft något mer att leva för. Lena hade sina krämpor, det var ju inte så konstigt hon började komma upp ordentligt i åldern men hon var seglivad. Flera av hennes vänner var redan borta, vänskapskretsen började tunnas ut och snart skulle hennes lillebror också ge sig hän och lämna henne kvar. Cancern var inget att leka med, det var en giftig motståndare, frätande, utstuderande likt en pac man. Bert hade redan gått en par ronder men nu hade han gått ner för räkning. Det kanske var lika bra. Han hade nog gjort sitt.
Bert var en tokstolle, en vuxen man som hade svårt att veta hur han skulle umgås med andra. Han hade aldrig ägnat en tanke åt att han sårade andra med sina uttalande och fördomar. Bert hade inte haft det lätt. Skilsmässan ifrån Elisabeth hade tärt på honom, hade lämnat honom ofattbart isolerad och ensam. Bert hade fyllt tomrummet med jobb och samtidigt som han staplat sina problem på en hög, han hade stött bort Tobias och på köpet missat kontakten med sina barnbarn.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten