Jordemodern har bevittnat otaliga förlösas. Hon har bistått när de ryckts ut ur sina fästen, knipsat dem loss från livmodern, sett dem dra in luft och kasta ut den brukad i världen för första gången. Nakna, värnlösa, uppdragna ur sin moder. Hon har sett så många, upplevt jordbävning efter jordbävning där alla vallar brustit på alla upptänkliga sätt. Ibland med frekvenser av öronbedövande kärlekssång, ibland med muller av hotande sprickor. Vid de sorgligaste av bävningarna gapade efterskalvet i stumhet, i tystnad, det var då jorden vred sig runt sin axel utan att förmå kvida, allt borta.
Hon har betraktat flödet av blod och vatten, strängar av kött och massa, hon har letat efter meningen i det. I det som fortgår, i det som rullar ut svallningar till gagn för universums lek med tiden.
Ur jord är du kommen. Till jord skall du åter varda.
Däremellan är vi utom.
Vi är i detta utom, i detta utanförskap där vi ska ta form och växa. Växa i ständig strävan efter vår jord, vare sig vi vet att detta är vår strävan eller ej, vare sig vi förnekar eller erkänner att det är ett oundvikligt mål. Det är få som vill godta det.
Det vi delar.
Hon kupar handen runt en fontanell. Vidöppna; fontanellen, skötet, ögonen, munnarna.
Och fader viskar: Välkommen till jorden! Och han har så fel. Han viskar: Jag ska alltid skydda dig! Han tar miste. Inte i sin vilja, inte i sin kärlek, ej heller i sitt beslut. Och modern nickar: Här är du nu!
Hon har så rätt.
Utom jorden, med fötterna trummandes mot den, med nagelbanden skitiga av den. Utom jorden, med välvda drömmar om framtid och kärlek, erkännande och beskydd. Utom jorden, i arbete och vila, i tristess och extas.
Hon drar upp en rödbeta ur myllan, kupar handen om det mjälla röda, suger upp saften med läpparna, röd jord. Hennes händer runt spinnande lera på en framtrampad drejskiva, ett kärl tar form, utanför, innanför, detta kärl bär ett hav av salt ursprung i sin enkelhet. Nu när hon ändå har tid kvar letar hon, jordemodern, efter meningen. Hon finner den i födelsen och återvardandet, i det skälvande ögonblicket mellan då och nu, i jord och utom jord. I bärande bävningar, i skalven under öppna ögonblick.
Ur jord är du kommen. Till jord skall du åter varda.
Om och om igen.
Ja, där finner jordemodern sin mening, en mening som är i vördnad.
Hon kupar sina åldrade händer runt lerans fontanell.
Hon ler, och ett nytt ögonblick skälver sitt skalv.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten