Pop eller rock?
Grönt te, vitt te, rött te eller kanske kaffe?
Ytlig motivation eller bottenlösa djupdyk?
Alltså, hon fattade ingenting. Varför, varför, varför skulle det väljas hela tiden? Varför kunde man inte bara tuta och köra och ta dagen som den kommer från första andetaget på farstukvisten?
Den dagen hon steg in i sin lilla cylinder-eka, som pappa kallade hennes egen designade och på beställning byggda stjärnskepp , där i Bosporgalaxen för att luffa runt mellan södra universums alla blå planeter hade hon aldrig kunnat inbilla sig i sin vildaste fantasi att hon skulle fastna i en av de blåas valträsk.
Och nu hon hade varit här i snart 3000 jordeår. Ett ögonblick i galaktisk ande-räkning. Ca 5 år i hennes egens födelseplanets räknesystem där de egentligen aldrig räknade tid. De räknade ingenting. Inte avstånd, inte valuta, inte ens stjärnorna på himlen. Varför sätta saker på rad när inget skapas i rad ändå? Men ja, varje blå planet verkade ha något slags räknesystem, någon sort av ranknings-lås-in-allt-och-alla-i-en-låda-och-koppla-ihop-så-ni-missar-alla-poänger ekvationsmani.
För varje ny blå planet hon ankrade vid ett tag var hon tvungen att installera nya instrument för att kunna ta sig till nästa ställe och dess rangordning.
När hon landat på Val-ön på just denhär planeten, lagt till sin cylinder-eka i lagunen nere vid stranden hade hon tagit sig upp till lodgen vid trädsamlingen och bett om att få boka ett rum för obestämd tid. Rangordnandet satte igång innan hon fattat det. De hade bett om hennes namn.
”Miranda.” hade hon sagt,
”Fru eller fröken”, hade de frågat.
”Bara Miranda.”
”Bara Miranda. Och efternamn?”
”Bara Miranda, efternamn? Vaddå?”
”Bara Miranda Vaddå, vilken titel?”
”Titel?”
”Ja, doktor, fil kand eller liknande.”
”Kapten”. (När hon nödmellanlandat på Mars på väg hit hade hon lärt sig att titulera sig som Kapten)
”Kapten Bara Miranda Vaddå, välkommen till Jorden, Etern, Val-ön, Mitt i Oceanen”.
Helt plötsligt var hon någon i rangordningen bara för att det stod ”Kapten” i hennes bokning.
Alla som jobbade och bodde på lodgen bemötte henne med ”Hej Kapten”, ”God morgon Kapten”, ”Läget, Kapten?”. Ingen hade en aning om att hon var ensam om att ro sin cylinder-eka, att Kapten var något man gjorde utan att ge order till ett band av ”underordnande”. Vilket sjukt ord det var förresten...
Men nu var hon här. Och det verkade inte som om hon skulle komma sig iväg inom de närmaste jord-decennierna. Hennes cylinder-eka försvann nämligen under en väldigt pekuliär afton.
Cecilia Götherström 2019-03-31
Geen opmerkingen:
Een reactie posten