"Jag är redo att bli en utomjording" viskar jag när jag ser inre bilder av organ i min kropp som byts ut. Jag förstår inte själv vad det betyder, det jag säger.
Om jag släpper taget om allt det onda, värkande jag ärvde av kvinnorna i min familjelinje, allt som tegs om, stoppades bort och trycktes undan och sedan bara fick prata genom rivande smärta och blödningar som floder...om jag släpper den länken i kedjan...är jag en utomjording då?
Varför den djupa sorgen när jag frågar mig själv vad jag gömmer mig bakom? Strömmande, milsvid sorg.
Har jag gömt mig bakom det djupaste såret, sprungit så fort och ansträngt mig till det yttersta för att hjälpa andra...i stället för att se den djupaste sorgen och rädslan i ögonen...är allt meningslöst?
Om jag inte försöker hjälpa och läka andra, vem är jag då?
En utomjording?
"Skriv den sannaste mening du vet."
- Jag är en utomjording och har alltid varit det.
Det finns ett större, ljusare sätt att vara och att ge. Det ljus som brinner i stormens öga, så stilla, så tyst, neutralt. Ofärgat av sorgen jag ärvde med min människodräkt.
Allt är helt meningslöst och så meningsfullt, samtidigt.
Ingenting är som jag tror.
Jag kan inte rädda någon.
På andra sidan av den stora sorgen blir allt annorlunda, jag vet. Jag blir annorlunda. Mindre jordisk. Mer utomjordisk, eller kanske just inomjordisk.
Träden berättar att även de stammar från stjärnorna. Om de kan stråla så mycket kärlek som en del av Moder Gaia och samtidigt leva sina minnen som utomjordingar, då kan jag också det.
Jag är en utomjording.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten