Jag har alltid trott att det som finns i alltings mitt, det som föder oss, när oss, den kärna vi alla delar - är ljus. Att det är en låga av ljus som brinner mitt i själen av allt liv.
Nu vet jag att det som ÄR i alltets mitt, det som föder oss, platsen där Gudomligheten bor - är mörker. Inte mörkt som i frånvaro av ljus och kärlek, utan mörkt som i en livmoder. Ett heligt mörker som föder ljus.
Där i mörkret av alltings obegränsade möjligheter, finner jag balans. Eller rättare sagt, den finner mig. Balansen som inte infinner sig hur många tankar som än tänks, listor som skrivs och ord som sägs, finner mig genom genom inandning och utandning.
Den rinner in genom alla hål i mitt hjärta. Diskuterar inte, argumenterar aldrig. Bara finner mig och håller mig i ett mörker
fyllt av ljus.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten