Irja: Balans

Cirkusprinsessan:

Det finns de som tar en "balansdag".
Jag har aldrig riktigt förstått det. Själv balanserar jag varje dag på den spända linan i min cirkus.
Rädd att falla är jag inte. Jag sitter fast i ett snöre, detta är en cirkus med säkerhetsåtgärder!
Det har hänt att jag snubblar, publiken ropar ohhhhhhh! i förskräckt hänryckning, för det är nog det de vill, massan. Att se den som vågar balansera snubbla och helst falla. Det blir liksom så tråkigt annars, så förutsägbart. Eller är jag elak nu?
Det sägs att man ska älska publiken. Jag som är född inför deras oho- anden och aha- anden behöver dem men.... där tar det slut. Om de inte betalar för att se mig trotsa deras längtan efter katastrof, visserligen med säkerhetslina men ändå, har jag ingenting.

Så vad är min balans?
Ett yttre fängelse, en konstart.
Jag övar varje vaken timme. Om jag inte övar blir jag sämre, det är inte så att jag stagnerar.
Och det är väl ingen balans, är det? Det låter mer som en ekonomisk princip, typ "att stå still är att gå baklänges". En yuppieterm. Så nej, jag letar vidare, var finns den, min balans? I örat sägs det...
I själen? I självet? Att veta att jag har en uppgift och att acceptera den. Omfamna den. Att lägga svart bredvid vitt i symmetri?

Min balans är att gå på en lina, spänd av mina cirkuskollegor, kontrollerad av mig. Jag bestämmer där.
Min balans är att klättra högt, högre, och fästa säkerhetslinan.
Eller inte.

Ibland låter jag bli att sätta fast mig i linan, det är en hemlighet.
Och det är först då jag känner livet. Min balans är kontrasten mellan fara och skicklighet.
Det är där jag befinner mig, cirkusartist som jag är.
Fara och skicklighet.

Inte i säkerhet och vila.

Irja Liljeholm