Camilla: Vilma och hujaffen Helge - del 18

Återséendet med de andra hujafferna var känslosamt. Vilma hade fått sin egen plats i deras saga. Hon var den utomjordiska som kommit och räddat deras vatten.

Det fanns unga hujaffer som hon aldrig ens hade mött, men som alla strålade av legenden de hört om i sångerna och berättelserna.

När Vilma hälsat på alla vände hon sig mot Helge. Maya.

Helge slog ner blicken och nickade.

-       Följ mig.

På en bädd av blad och gräs låg hon, den kloka, den varma. Hon såg ut som om hon hade krympt. En grå film hade dragits över hennes glöd. Livskraften ebbade.

-       Maya! Vilma föll på knä och strök henne över halsen.

Med möda öppnade hon ögonen.

-       Flickebarn. Jag visste att du skulle komma.

Vilma grät. Hur skulle det bli när alla kloka gamla ljusbärare försvann? Skulle de klara att fixa detta själva?

Maya log.

-       Jag försvinner inte, Vilma. Jag bara flyttar in hos gammelhujaffen. Där kan du alltid nå mig. Och jag är inte borta än.

Vilma torkade tårarna med baksidan av handen, pussade Maya på huvudet och gick tillbaka till Helge.

-       Hur länge har hon varit sjuk?

-       Sedan häxan dök upp. Det är som om hon redan slåss mot henne.

-       Det gör hon också, sade Vilma. Hon beskyddar kärleksstenen med sitt liv och det kostar henne hennes egen livskraft.

Helge kunde inte begripa varför han inte hade förstått det själv, men kände ingen sanningen i Vilmas ord.

-       Vi måste ge oss iväg med detsamma Helge. Om Maya dör är kärleksstenen förlorad.