Irja: Spegelsalen, del 14

Det bultar inifrån kalendern. Nin är omedelbart klarvaken, adventsstjärnan i fönstret lyser upp rummet, en av kalenderluckorna bågnar och studsar. Det finns inte en tanke som går att tänka till sitt slut. Hon petar på den studsande luckan och den glider upp. Ut tittar den tilltufsade dammtussen, som nu väl egentligen mer liknar en bakfull tomte. Vilket han helt uppenbart är.

”Vatten!” Han viftar mot henne. ”Det ska vara källvatten med friska bubblor och det fort! Och har du Ipren?” När hon har tillgodosett hans behov talar han om för henne att de ska ut och rädda spegelsalen, alltså julen, och han tillägger högtidligt och mästrande: ”Jo, för att tala klarspråk, i min ödmjuka men ändock allvetande mening är julen den främsta av trollkarle- önske- högtiderna. Julen är allvarligt hotad, mycket på grund av din 2 åriga försening, så vi har bara en chans att frälsa den från ondo, och det måste ske innan midnatt idag. Vi får kolla på kartan, ja kalendern alltså, så att vi ser vart vi ska!” Tomtetussen klättrar stärkt av ipren och bubbelvatten ut ur sin lucka och kliver runt på kalendertavelkartan.  ”Utsökt”, mumlar han, ”absolut förunderlig!” Han gör en asymmetrisk piruett och håller nästan på att trilla ner i lucka 5 som står halvöppen in mot en cirkusprinsessa på lina. Cirkusprinsessan utnyttjar mötet till att hälsa med en elegant saltomortal. ”Okej, vi har varit här”, säger tomtetussen och handvoltar, ja snarare rullar, över det blågrå berget efter att först ha gjort en reverens till prinsessan som blygt fnittrade till svar från sin lina. ”Och vi har varit här”, säger han och trycker näsan mot en fönsterkarm till ett bostadshus som är väldigt likt Nins hus. Han fortsätter sin färd med falska kullerbyttor mellan kalenderns olika luckor, sicksackar från ett till två till tre och vidare. Han skuttar och voltar fram och tillbaka tills han når en av kalenderns parker, där lucka 20 finns som en dörr in till en röd liten stuga. Han konkluderar att de ska dit. ”Självklart ska vi hit. Vi har bara några timmar på oss innan mörkret slukar oss. Lyft upp mig! Kom så går vi!” Nin glor på kalendern. Det är ju en fantasibild, om än med en märklig känsla av igenkänning, ungefär som drömmar kan kännas i ögonblicket mellan sömn och vakenhet. ”Jamen…” protesterar Nin.

”Inga men, vi måste iväg snarast. Sätt upp håret”, kräver tomtetussen, ”så håller jag mig i tofsen.” När Nin skakar på huvudet så att håret flyger i toviga testar och säger att hon vägrar gå ut utan att först få göra sig i ordning, då grymtar tomtetussen och envisas med att följa med till badrummet.

”Litar du inte på mig?” Nin blänger på varelsen och känner sig dum, och ännu dummare när hon får ett rungande ”NEJ!” till svar. Så hon fäster håret i en slarvig tofs mitt på huvudet, lyfter upp tussen och klarar av att låta bli att nypa honom, och stampar ut till badrummet. Det kittlar i hårbotten när han bökar runt och hon får hejda sig från att klia. När hon står vid badrumsspegeln och gör sig i ordning är det pinsamt, vilket även det är konstigt. Tomtetussen är inte tyst, inte ett ögonblick.  ”Men sluta pilla då!” Instruerar han när hon smörjer cleracil med concealer på ett nytt tillskott till finnarna på kinden. Hon möter hans små korintögon i spegeln. Han anar visst ett motstånd i hennes blick och säger överslätande: ”Ja ja, jag vet att det här är knäppt. Och tro mig, det är helt onaturligt för mig med ska jag säga dig. Väldigt obehagligt faktiskt. Jag skulle allra helst bo under huset och bara tipptappa runt när alla sover och ljusen äro släckta. Men nu är det så att vi har fått ett uppdrag, du och jag. Bara vi inte är för sent ute, men jag tror inte det, jag tror faktiskt vi kan hinna, annars hade jag inte varit här alls, gissar jag. Han vet vad han gör, den store mannen.” Han måttar med armarna men halkar och skyndar sig att ta ett stadigare tag i tofsen. ”Den store mannen… ja trollkarlen alltså. Han som gör att vi kan mötas.” Tomtetussen säger det med stolt äganderätt i rösten. Nin ger upp sin kamp mot finnar, stor näsa och det omöjliga i förekomsten av pratande dammtussetomtar och lyfter händerna i en frågande gest.

”Iväg nu, du trögtänkta människovarelse. Nu går vi! Ta med kartan.”

Irja Liljeholm