Cecilia / 3 december / Rök

Vit frost ute. Minusgrader. Var det en liten drake på balkongen? En liten skör varelse med vassa tänder, delad tunga, fjällig, hajfens-liknande ryggrad. En vit drake?

Eller var det bara luften av en utandning?

” Låt oss gå med draken. Följa med den. Hellre det än en grådaskig morgon, eller hur?”

Vit kondens på rutan.

På insidan kom den av hennes mjukt välvande andande. På utsidan kom den av varelsen. Den lilla Katlan där ute.

Två sidor av samma fönster. Två sidor som andades. Den ena djupt i vad som såg ut som sömn, den andra kortare i vad som kändes som otålighet.

Otålighet. Varför står det en drake och hoppar av otålighet utanför mitt fönster? En drake som inte ens är särskilt snygg, inte det minsta attraktiv?

Varför är vilan så mjuk? Varför gränserna? Varför de två ultima ytterligheterna varje dag, hela tiden?

”För att det är dags att leva med ljuset, leva med ljudet, leva med rytmen.”

Bergatroll och drakar. Brinnande passion som evigt förtärande eld på insidan. Grottor, grottmonster och grottmönster.

Människan var trygg i grottan. Hon slöt sig in i bergrummet. Gömde sig för det vackra där ute. Såg bara det farliga där utanför.

I grottan var det mörkt, fuktigt, skunkigt, pyrande varmt och otrevligt. Men ändå stannade hon kvar. Drakarna jagade henne tillbaka ut i livet.

”Berget är inte ditt. Berget är mitt. Så länge du inte kan vara äkta har du inget här att göra.”

Draktungor drev henne ut i kylan. Ut i kylan för att hitta det som är äkta. Ut i kylan för att frysa bort det som inte kunde brännas ut. Ut i kylan för att bara värmen kan smälta.

Vilseledd drev hon genom djungeln, över tundran.

Boom, boom, boom! Men hon hörde ingenting.

Boom, boom, boom! Nu stod hon där igen

Den lille, ettrige draken pockade på rutan. Pockade på rutan som en liten skata. Svart och vit. Vit och svart. Julen är röd. Röd och grön. Stanna och gå. Hit eller dit. Ljuset. Värmen. Kylan. Röken. Andningen. Dansen. Ljudet. Allt på en gång.

”Waf! Vad håller du på med? Gör. Tänka har aldrig löst något. Göra löser alltid något. Kanske inte alltid det du tänkt dig lösa, men alltid något. Mer lösningar än problem. Men göööööör något. Även sitta i stillheten, bara du gör det.”

Ont i tassar, ont i tår, fröjd i benen, lyssna på draken. Mycket gott har kommit från ond tunga. Mycket förståelse har kommit från djupa gravar. Utan spade inget guld. Utan guld inget liv. Utan liv ingen idé.

Svansen vilar. Grå strån, svart, vita. Öron rör sig i dans med solen. Rök.

Cecilia Götherström, 4 december 2016