Irja: Spegelsalen, del 5

Varje morgon i urminnes tider har trollkarlen kastat upp spegelskärvor till människorna. Det finns tidevarv då skärvorna flyger över himlen och speglar alla varelser i staden, liten som mellan som stor. I sådana tidevarv är de som ser upp orädda att inte duga för de ser ju fantasin i alla facetter, skönheten och svärtan är överväldigande, ja nästan för mycket. Det finns tidevarv av mysterier och gåtor, av drömmar och magkucklande skratt. Det är en helt annan sorts tidevarv än detta, för i slika hotas inte trollkarlens spegelvärld av oväsen och damm, i slika väller sagorna fram genom staden, både de goda och de onda i all sin färgrikedom, praktfulla bärare av möjligheter. Ett sådant tidevarv kan vara i en minut eller i hundra år, det kan uppenbara sig som en fest om natten eller som en ängels vingslag i själen, eller kanske som ett längtande spöke eller som en osedvanligt osannolik historia. En enda liten spegelskärva får puckeln vi lyfter och alltid har velat dölja att inte längre ratas, den får den sneda höften att tömmas på värk, bringan att bli värdig som en grekisk torso och ärr att sluta klia och istället teckna lustfyllda gåtor på vår kittliga hud.

Även denna morgon kastar trollkarlen upp sina skärvor till människorna i staden och än så länge når han vissa, men missar han fler. Ty speglarna överlever inte länge i dessa tider, och de flyger inte långt. En av dem når det stadiga paret som rutinartat borstar tänderna tillsammans, hinnan av trötthet som låg över dem klockan 0706 glider av dem och istället gnistrar de när klockan blir 0707 och en liten spegelskärva öppnar upp deras blickar. Deras kyss blir pepparmintig och het, det är en dag som börjar bra och som för dem får börja om en gång till och bilkön där utanför kan vänta. En annan skärva når in till den äldre mannen som står med en tub salva i hand, han ler redan i förväntan när klockan är 0706 och när det äntligen är dags värms hans hjärta av kärleken, mjuknar hans reumatiska leder av livsanden, världen är rik. De som inte får se sig i den magiska spegeln, de går in i en dag av grå förutsägbarhet, en dag av vardag, en där det inte spelar någon roll vad de drömmer eller säger eller känner, där det enda som räknas är det de gör. De går in i en dag där det de åstadkommer är målet och meningen, en dag där allt är anpassat och lagom, allt utom den naggande tomheten som var och en säkert är ensam om att känna. För vi är ju vår egen lyckas smed, är det inte så det är?  

Irja Liljeholm