Cecilia / 3 december / Trasig

Jag vaknar. I ett töcken. Allt är svullet. Ögonen sitter fast. Hjärnan har lagt sig i bakväxel. Solen är inte där ännu. Båda andas vid mina fötter. Jag sträcker mig mot Iphonen. Sträcker mig mot fönstret. Puttar upp det på glänt. Där. Ljudet av bilar. Svag fågelsång. Där. Där. I fjärran. Där andas hon. Bergen. Berggrund. Bergatroll. Fjärilsväv i dimman. Mellan bilar och hustak. Dunk, dunk, dunk. Rytmen av hjärtat, rytmen av städet. Dunk, dunk, dunk. Så nära. Inte alls långt borta.  Men ändå.

Synapserna i hjärnkontoret vill inte träffas ännu. Armhävningar klarar de av.  Men resten förstår de inte. Det är stängt helt enkelt. Geslossen, Gesperrt, Lawinegefahr. Så mycket stängt som det bara kan bli.

Men kroppen rör på sig. Det gör den alltid. För att den kan. Fast förståelsen har gått och lagt sig. Vintersömn. Vägrar komma tillbaka förrän lucka 3 är öppen. Vidöppen.

”Jag sa ju till dig att inte lämna något stängt, att ta mig i handen, att hålla i mig och låta mig hålla dig. Varför är det så svårt att förstå? Varför är du så envis? Så omedvetet envis.”

Höfterna värker. Dessa ben, dessa tassar, dessa fötter har burit på så mycket, avlagt så många kilometer, vandrat tusentals nätter över krossade stjärnor, brustet glas, torkad, sprucken glädje.

Ta en kaffe, öppna de förbannade lådorna. Det är ju bara lådor. Lådor med julklenoder. Med minnen. Med mening.  Med facklan som lyser vägen, den delen på stigen här och nu, där du är ljust nu. Den fackla som när du håller den högre låter dig se nästa steget, skönja något bakom nästa dunkelhet.

Hjärtat brast. Igen. Flodvågen vällde in. Som en stor fucking tsunami vrålade den in. Ur lådorna steg de arga delarna av själen. De som tryckts ner. Gömts undan. Tejpats in. Lagts i ett hörn i ett kallt lager. Hoppats över förra julen. Dammats in. Som en svärm av svarta spöken med sylvassa, eldgnistande tungor , likt ont sinnade tomtebloss flög de ut ur lådorna. Besinningslösa tog de sig in överallt. Lämnade inte en enda vrå orörd.

Kunder sorgen bli större än såhär?

Sorgen över krossade drömmar, över svartmålad längtan, över total övergivelse, över saknad större än själen kunde rymma? Kunde det göra mer ont än såhär? Och mitt i allt det – hur kunde en människa önska en annan människa så illa att hon glömmer bort att det man tror sig se aldrig är hela sanningen?

Hur ska man orka lucka 4?

”Du har mig. Du har mig. Och jag har dig. Ssshhhhh…. Tillbaka. Tillbaka.”

Cecilia Götherström, 3 december 2016