Cecilia / 8 december / Inbjudan

En klocka ringer. Ring, klocka ring. Klämta på i hjärtat.

Boom, boom, boom.

Bergatrollen kallar.

Vi hoppar på släden. Eller jag kliver mera. De två fyrfota glider genom luften i ett graciöst svep från tröskel till renfäll i ett snäpp. Om man kan slå ihop de två yttersta till ett så antar jag att vi hoppade.

Kvinnan signalerar till hästarna och utropar ett ”då köööör viiiii” på den djupaste göteborgska. Det ligger nästa lite Hebbe Lelle över henne där ett ögonblick.

Det är mörkt. Snöstormen skyler eftermiddags solen. Här och där skymtar några strålar genom molnen. Nästa stund börjar månen ta sig upp. Halv.

Hon sitter där i släden. Bredvid mig.  Mitt hjärta, min själ. Snusandes i luften, njutandes av yrvädret. Och det är faktiskt hur härligt som helst den här stormen.

Vi börjar sluta upp med mer häst-slädar.  Med mer kuskar och kuskinnor – eller säger man slädförare och förarinnor? En del med två, andra med upp till åtta hästar. Några passagerare sjunger. Andra sitter i tystnad mellan fällarna. Det är som om stormens ljud och väsen, bjällrornas klang, människosågen och hundarnas ylande hör ihop i den mest rytmiska, kraftiga melodi någonsin.

Våran kuskdam , som presenterat sig som Hella HelaTiden, berättar att vi är på väg till marknaden. Vintermarknaden på andra sidan stormen. Hon förtäljer att om man inte lyckas sjunga sig igenom denna stormvägg, om man inte blivit inbjuden av en Helbrägdagörare, då har man inte ens chansen att ta sig till denna julmarknad. Det var en tid när många kom varje år. Den tiden var för alltför länge sedan.

Vägen vi föjer är bred. Kantad av berg, tallar och granar. Här och där ett öppet fält. Minuter senare en smal ravin mellan branta gråstensväggar. Just i de delarna hörs rytmen från berget så stark att allt annat drunknar.

Boom, boom, boom.

Vinden börjar lägga sig. Inte helt, men nu faller snöflingorna som stora mjuka bollar rakt ner, och lägger sig alldeles fluffigt runt oss. Stjärnor börjar klä himlen.

Swooooosh! Ett läte som en exploderande elektricitetsstolpe precis ovanför våra huvuden. Något sveper genom luften. Människor duckar.

Lille , ettrige kAtla är helt plötsligt lång, snabb. Han täcker hela luften ovanför oss.

”Sablans drake”! Hella hytter med handen mot honom. ”Varför är det alltid nödvändigt för dig att beatboxa mitt i rytmen?”

Cecilia Götherström 8 December 2016