Spegelsalen
1
Djupt inne i den stora stadens myller av gränder, dold bakom kaskader
av knatter från mopeder och muller från sopbilars tuggande färd, skild från
snurret av skrapande cyklar och skriande resväskehjul, fjärran från den laddade
högfrekvensen från elektricitetsnätet, nedsjunken under huskroppar och inuti
valv som sedan länge glömts bort, djupt in och långt ner, som inbäddad i
stadens täta granit, där bor det i och sedan urminnes tider en märklig och
mäktig figur. Han virvlar omkring där i sina valv, invirad i lager av ylle mot
kylan och fukten, han är hårig och faktiskt rätt så skitig men, hör och häpna,
väldoftande. För skulle du förirra dig ner i den här mörka labyrinten under
staden, då skulle du sniffa dig framåt och vidare, längre in, glömma att räkna
hur många vänster eller höger du tog, leta dig djupare in ledd av din darrande
snok och salivutsöndrande gom. Lagom tills du når valvens hjärta har din mage
börjat kurra så väldeliga att du inte kan höra den stora tystnaden som finns
där. Se där snor han runt i sin spegelsal, den tufsigt klädda, den omåttligt
ystra men tillika djupt koncentrerade, han är välavvägd i sitt rörelsemönster
och samtidigt halsbrytande kvick. Det går inte att i spegelsalen se vad som är
ut eller in, bak eller fram, men det du kan se när du har acklimatiserat dig
till yrseln och nästan kommit att acceptera den, det är facklornas varma,
lekande eld och du lägger märke till att speglarna reflekterar ett stadigt
ritbord, en rejäl pannå på klumpiga ärgade bockar, se närmre, se, ett väldigt
utbud av detaljerade sprakande konstverk i miniatyr på släta, tätvävda ark. Och
du undrar vem han är, ja, faktiskt vad han är, denna märkliga varelse dold från allt och
alla och ändå allestädes närvarande i spegel efter spegel…
Irja Liljeholm
Reacties
Een reactie posten