Irja: Spegelsalen, del 4

Den nyfikna damen fann spegelsalen en vilsen kväll, en sådan som följde på en osynlig dag, hon lockades av doften ity de flesta dofter verkade ha övergivit henne, hon drogs till sagovärldens essens. Smulor av glimmer knastrade under hennes sulor, trollkarlen hörde henne komma redan innan speglarna välkomnade henne. Hon blev hans länk till det nalkande hotet av effektiviteten snurrande borrar samtidigt som hans speglar i gengäld lät alla hennes gestalter träda fram, allt efter stundens längtan. I varje trymå samma glöd och nu när han ser hur glöden börjat skimra i grått vet han att det snart är dags att ta adjö. Det är bara det att de inte är klara än. Deras plan måste sättas i verket, barnbarnet ska initieras och spegelvärldens destruktion ska genom den lillas kraft förhindras. Den enda vägen enas de om är just genom detta barn, ett barn som tror och har alla möjligheter obrutna. Han målar en adventskalender full med barnets stad, lekplatserna med pulkbackar och cyklarna med smattrande ekrar, snölyktorna som blinkar likt stjärnorna de efterliknar, buskagen med grottor av gömmen. Allt detta med varsamt bistånd av den viljestarka damen, han plockar bild efter bild ur hennes mormorsminne, fyller sin pensel med beständig kärlek och framtidshopp. Han fogar med lätt hand in luckorna vars nummer bör leda barnet rätt, en snitslad bana med spegellandets räddning som mål. Men en liten kan inte sändas in oskyddad att ta strid mot en fyrkantig koloss av effektivitet. Hon behöver en vägvisare. Trollkarlen väljer den smidigaste, den mjukaste av småfolket och präntar in honom i kalendern där alla stigar vindlar mot den mörkaste dagen av dem alla. 

Irja Liljeholm