Irja: Spegelsalen, del 19

Nin låtsas att hon jagar den lille killen runt fontänen, det ser normalt ut, hon är lättad, hon passar ju bara en liten unge, hon är en jättebra barnvakt! En hund som smitit ifrån sin husse rusar fram till dem, han viftar på svansen, nosar på dem, även på tussen, han skäller uppsluppet ett par gånger och börjar springa och snurra runt fontänen tillsammans med dem. Då är de tre plus tomtetuss, och Nin börjar känna sig lite säkrare. En blåmes dyker från himlen och sätter sig på Lucias huvud och tittar på dem innan hon också börjar flyga runt i ystra cirklar. Då var de fyra med tuss. Hundens husse som visar sig vara en man som heter Sture på exakt 46 år, 73 dagar, 2 timmar och 44 minuter hittar till slut sin äventyrslystna hund och känner genast igen Nin. Han blir glad av att se henne och ropar:

”Det gick vägen! Jag fick till en ny inspektion, den är imorgon!” Och även han börjar springa runt fontänen, han deltar i leken och bryr sig inte om att få reglerna förklarade för sig. De blir varma, och glada. Men det händer ingenting alls med vädret. Tomtetuss stannar till, även han är varm och glad och alldeles röd. Nin, pojken och Sture pauserar, blåmesen fladdrar på stället.

”Jag förstår inte”, mumlar tomtetuss.

”Ehh, jaha”, flämtar Sture, han har helt uppenbart inte har lagt märke till eller hört tomtetussen. Hunden viftar på svansen, Nin och pojken klappar hans lena päls och pustar, blåmesen kommer ihåg att hon inte är en kolibri och landar på Lucias huvud igen. Tomtetussen som nu är illröd och inte ett dugg osynlig för den som tror sina ögon undersöker en utsparning i fontänens vägg.

”Aha!” Säger han och pillar på något han hittat och fontänen pustar och knakar och börjar spruta vatten. Det fräser och brusar och dånar när vattenkaskaderna kastas mot fontänbotten. Sture backar av förvåning, tomtetussen har han fortfarande inte sett eller hört men en fontän som laddas av lek är förvirrande nog. Eftersom det finns ett löfte i hjärtat och riktiga, meningsfulla dagar i kroppen så ler han, helt utan tvekan.

”Spotta, nu!!” Tussen hoppar rödvigt upp på fontänens mur och spottar. Nin och pojken spottar de med och Sture är inte sen att göra likadant, för den som sig in i leken ger får leken tåla. Han känner sig levande, som han inte gjort på länge, länge. Hunden slickar i sig lite vatten, blåmesen fladdrar bland dropparna. ”Och spring!” manar tussen, ”spring nu, fortare än en smällkaramell kan explodera!” Och de springer. Och när de springer tjocknar, bubblar och vispar vattenkaskaderna ihop sig med dimman och mörkret som vävt klart sitt svarta täcke. Det blir plötsligt alldeles tyst, det hörs inte längre något vattensmatter. För droppe efter droppe fyller upp sig och vecklar ut sig och seglar sakta mot marken för att landa hela, istället för att som vattendroppar falla tungt och krossas. Dropparna är förtrollade till snövita flingor. Fontänen sprutar snöflingor.

Fotbollsmatchen stannar av helt, bofinken brister ut i sång, 46 åringen skrattar högt, pojken och Nin börjar göra snöbollar och hunden kastar sig in i fontänen och plöjer med hela kroppen genom de mjuka färska drivorna.

Lokalt snöfall, stammar väderleksreportern den kvällen. På något underligt sätt koncentrerat till stadsparken.

Stadsparken är denna kväll upplyst av lekande barn. En av dem är den lilla pojken, som ett tomtebloss gnistrar hans snötäckta overall där han far i backen. 

Irja Liljeholm