Irja: Spegelsalen, del 12

Nin och dammtussen stirrar på varandra i ömsesidig förskräckelse. När Nin inte rör på sig utan bara sitter där med handen utsträckt, då kryper tussen upp längs med hennes tumme och lägger sig i handflatan. Om en dammtuss kan ha en bröstkorg, så hävs den härs snabbt upp och ner. Tillslut sätter den sig upp, jo, den sätter sig upp, och piper, som andfådd:

”Så där är du, då. Större än väntat. Det här är ju inte klokt! Det är nästan för sent! Se på mig.” Små nära genomskinliga tussar till tentakler sprattlar vilt i hennes handflata. ”Se på mig, jag syns ju knappt! Ge mig mat, och det nu!” Nin är som fastfrusen inför anblicken av den upprörda dammtussen hon håller i handen, hon får med ansträngning fram ett svajigt:

”… Hö?”

”Nu sa jag, jag håller inte ihop länge till!” Dammtussen mildrar orden och väser fram ett knappt hörbart: ”Snäääääälllla!” Och lägger så huvudet på sned. Nin kan inte annat än undra om hon blivit tokig som lyssnar på en arg dammtuss med ett huvud att lägga på sned. Varelsen hötter mot henne med eftertryck på varje ord: ”Om- du- inte- ger- mig- mat- nu, då ska jag ge dig en öroninflammation du aldrig sett maken till, så det så. Nåååå???” Det sista ordet lämnar den lilla kroppen med ett skrik. När Nin fortsätter att göra ingenting, då börjar den att snyfta. ”Snääällla, å jag står inte ut… å jag är så hungrig…!” Tussen darrar så att dammkorn yr i luften. Den hulkar: ”Där- dähääär ser duhuuu! Jag försvinner ju- hu.” Då fnittrar Nin till, av pur häpenhet och lägger pepparkakan bredvid dammtussen i handflatan. Och faktiskt, dammtussen börjar knapra på kakan, den sitter med tunna dammtentakler till ben i kors och knaprar. Alltefter tussen äter får den mer konturer. Det grå luddiga fylls ut och får färg. Tillslut finns det bara smulor kvar av kakan och den lilla ligger på rygg, belåten, och ser upp på henne. Den ser nu ut som en sorts Han med en trind brun mage och förhållandevis stabbiga armar och ben, hon kan urskilja att han har en luva på huvudet, en pytte, pytteliten luva. ”Du där”, säger han med stadigare röst, med ett uns av bröstton i sig, ”du råkar inte ha något att dricka också?” Han rapar så att det darrar i handflatan. 

Irja Liljeholm