Irja: Spegelsalen, del 21

Nin lägger ner kalendern på golvet och böjer sig över den. Storkyrkan bälgar ett andra slag. Darrande petar hon på lucka 21 som sakta glider upp. Däri ligger en genomskinlig stalagmitformad istapp. Tometuss nickar bekräftande och lyfter upp den. 

”Kung Bore”, viskar han, opåverkad av storkyrkans tredje dån, alltför snabbt följd av ett fjärde, ett femte, ett sjätte… ”ser du? Har du glömt hur kul det är? Sluta gömma dig, kom med dina isande luftströmmar, de som glittrar och blänker och får allt och alla att stanna upp och bara vara. Det gör inget om vi fryser lite, jag lovar, att du ska vara så känslig och ta illa vid dig, lyssna inte på dem som klagar, titta på barnen istället! Kom mäktige Bore, erkänn din styrka och din kraft, bruka den! Den äkta magikern har en skärva åt dig med ska du se, kom och titta, store kung!” Tomtetuss går med isstalagmiten till närmsta spegel, bara det en demonstration av ett mirakel eftersom tappen är nästan lika lång som han själv är och säkerligen väger minst fyra gånger mer än en genomsnittlig dammig tomtetuss. Han lägger dess spets mot glaset, han vilar ömsint tappen mot det utan att skälva samtidigt som storkyrkans tolfte slag klingar av. Nin väntar i spänning, handen är hårt knuten runt stenen som ännu glöder. Spegeln vitnar och osar, en kall vind kommer ifrån den.

Den som är vaken denna början på den mörkaste av dagar, den som kan se, den ser hur frosten glider ner i marken, uppfyller alla hålor och sprickor, expanderar och trycker på, knakar och målar hela staden vit. Det är början på den mörkaste av årets dagar, det är midvintertid. Himlens valv bär stjärnkonstellationer, de som under så lång tid murats in bakom tjock fukt, nu tänds de, stjärnorna, ja, de glänsa. De lyser upp staden och landet och öppnar skyn, öppnar för ett nytt tidevarv där spegelskärvor har utrymme att färdas in i alla hjärtan och bära fram allas högst personliga drömmar.

Nin ser förundrad in i spegeln som frostats len och hal av isstalagmiten. Kylans kastanjetter lyfter fram glasklara symmetriska stråktag och flytande klaverackord. Hon möter en förunderlig tonårsprinsessa som ler hennes eget leende, hon ser en älva med tofsigt hår som sveper, hon ser en ädel näsa och en stark, graciös kropp. Hon vickar försiktigt på höften som för att testa och jo, spegelbilden som måste vara hennes vickar den med. Kastanjetterna, stråkarna, klaveret, de höjer tempot, tonårsprinsessan tar plats både i kroppen och i spegelbilden, hon svänger i rytmen och skrattar imma mot spegeln. Ut ur imman, inuti spegeln, framträder ännu en ung kvinna, kvinnan dansar en eldig tango. Det märkvärdiga är att hon inte är närvarande i salen. Men Nin blir inte rädd, för kvinnan påminner om mormor och Nin ser att hon dansar tillsammans med en sagolikt vacker man med en puckel. Det är puckeln som bär fram musiken. Det är dansen, musiken, bilden av henne själv och mormor, tjockan som vitnar och faller till marken i flingor av lätthet, tomtetussen som vimsig av tomtelustighetsglädje tjoar och klappar takten till tangon med både luddiga händer och toffliga fötter. Det är den mörkaste dagen, en dag av ljus som tänds i tusental. Lysande möjligheter, gränslösa drömmar, ett tillitsfullt varande i nu och då och sedan, det strålar om det urbergsstarka hoppets och den värnande kärlekens varma fantasi.

epilog

Den nya morgonen den mörkaste dagen av dem alla är staden inbäddad i vit bomull. Den mörkaste dagen blir inte fuktig och kvävande, den finner istället spegling i måne och snö, i blinkande stjärnor, i flygande fantasifestskärvor och iskristaller.

Därnere vid tunnelbanebyggets ände, där står Sture, dunkad i ryggen blir han, jo ser man på, dig kan man lita på, om du inte envisats med dina formler hade stommen brustit, vilken enorm skada det hade blivit… Men inte ett ord om detta till någon, du kan ju tänka dig vilket ståhej det blir om det kommer ut.

Det är nästan kväll när Nin äntligen utmattad och vacker, inifrån och ut, kryper upp i sin säng med kalendern i knät. Hon smeker den med fingertopparna, på pekfingret rider en tomte, mätt och belåten och lysande djupröd är han, och mäkta stolt. Han styr hennes hand mot kalenderns mitt och där lyser tre luckor stora och alldeles väldigt synliga: 22, 23 och 24 står det på dem.

”Ser du,” jublar tomtetuss, ”vi har räddat julen! Nu blir det jul igen!” Och han virvlar runt i klumpiga kullerbyttor, virvlar och snurrar och rullar så snabbt att tussarna yr, han tornadovirvlar sig in till hemligtrevligt och julaftonsvärdigt tippetapp- tomteskap. En liten luva gungar till sist ensam genom luften och landar invid luckan på kalenderns urberg. Nin gäspar, men öppnar ögonen på glänt precis i tid för att se en dammluddig liten lovikahand sticka ut genom luckan och plocka åt sig luvan. Det är det sista Nin ser av honom, vår envisa tomtetuss- i den här sagan i alla fall.

God jul alla kära, och lova mig att ära skönheten du ser i spegeln!

Irja Liljeholm