Cecilia / 11 december / Liten tuva

Den elfte dagen i den magiska månaden.

När jag var liten tuva var 11 mitt lyckonummer. 11 var till och med mitt nummer i klass-listan i skolan. Ända upp till högstadiet har jag för mig.

11 och 5 var mina nummer. 11 för att det bara var så. Det var fint, det var magiskt, det var speciellt . 5 bara för att det kändes bra. En stark siffra på något sätt, ensam men stadig. Fängslande. Visste liksom något.

11 var jag stolt över. Jag var stolt över att vara med i klasslistan. Att var i just den klassen med just de två lärarinnorna vi hade i låg och mellanstadiet – även senare i högstadiet när jag inte var nummer 11 längre.

11 är magiskt. 11 är möjlighet. Eller var?

”Är”.

Är , säger hon.

Liten tuva älskade skolan. Liten tuva älskade magin. Liten tuva älskade sagorna, älskade berättelserna. I skolan var allt möjligt. Legender, musik och springande ben blandandes med nya dörrar som öppnades, nya fönster, fyllda med nya dofter och nya utsikter. Böcker berättade om andra världar, på denna planeten, i detta landet, om staden, om skogen, om livet i Afrika, i Australien, i rymden. Biblioteket skylde hemligheter stora som den enormaste skattgrotta. Film projektorn rullade och filmremsan slogs runt , runt i slutet, precis efter ”The End”. Den tog oss till savannernas vidder, till Stockholm, till Auschwitz...

Planeten brann redan då.

Rainbow Warrior kryssade på södra halvklotet i arktiska vatten, Thatcher bombade Falkland öarna, Brezjnev och Reagan rustade på båda sidor Tyskland, Etiopien och Somalia gick mot hungerdöden, popstjärnor rusade till undsättning.

Mitt i allt det skrämmande var livet ändå vackert, det var spännande, allt var möjligt.

Allt utom skolgympan …

Jorden, världen, universum var som en stor julgranskula, eller kanske mer som en smällkaramell, fylld av möjligheter, överraskningar, andra människor som förändrade det glåmiga.

Redan då valde jag att se det ljusa. Att se möjligheterna. Att se de som delade, de som sjöng ihop, de som höll ihop, de som vandrade ihop. Där fick vi stöd, en bas. Där, i en liten skola i ett litet samhälle fanns havet, naturen, luften runt omkring oss för att styra oss ut i livet. Om vi ville.

Liten tuva ville så mycket. Liten tuva visste så mycket inne i bröstet, i det hjärta som slog så hårt att hon ibland inte kunde andas, så hårt att hon ibland höll på att brista inifrån och ut. Hjärtat som inte riktigt kunde förstå det som huvudet ibland försökte klura ut varför det hände eller varför det var så. Liten tuva ville ut i världen och dela. Liten tuva ville vara en del av. Liten tuva ville vara med.

Cecilia Götherström, 11 december 2016