Cecilia / 9 december / Vad hände?

Domherren tittar mig rakt in i ögonen. Med en frågande blick. Mina två själasystrar snusar middagssömnen. Jag sitter där medans allt åker förbi, eller vi åker förbi allt. Det beror sig på hur man ser det. Som livet ibland kan passera revy på näthinnan passerar där vi är ofta revy på näthinnan utan att vi egentligen registrerar det.

Jag är på bussen. Jag ser hus. Jag ser människor i sina kök, ätandes middag, drickandes vin, vid datorn. Jag ser TV skärmar flimra i blått och lila. Här och där skymtar en julgran. En bortglömd Nisse i ett hörn, i en trädgård.

Hur hamnade jag här? Hur är det möjligt? Varför ? Men… ? Hur? Är det verkligen möjligt att vara så medvetet omedveten?

”Ja, det är bara att erkänna. Erkänna är alltid första steget. Att verkligen se. Att verkligen känna. Du kan inte låta mig ta sorgen för det. Inte längre. Inte nu mer. För nu vet du. Medvetet.”

Jag klappar händerna i ett slags försök till åkarbrasa. Vi är på väg till marknaden. Gråbergens väggar har blivit högre, djupare, smalare. Ravinen trång. Liten stor kAtla kilar nästan fast sig ovanför oss. Bjällerklangen låter nästintill grotesk i det korta avståndet mellan bergväggarna.

“Sakta ner kära människor, sakta ner. När det är trångt så stannar man till. Man trycker inte på. Sakta ner. Ta små steg. Värm händerna med en kopp choklad. Dela vad som finns i hjärtana, det som finns i frågorna. Lyssna till den fallande snön, till vinden. Lyssna till hovarna i kramsnön, till andningen av mular, nosar, munnar och drakgap. Förundras. Förundras över allt det som finns även här mellan dessa gråstensväggar. Det som finns ovan, under, bakom, dessa kolosser. Inuti.

Skrid människa, skrid.”

Rösten kom som från HelAlltet.

Cecilia Götherström, 9 december 2016