Irja: Spegelsalen, del 15

Luften är tät och fuktdrypande utanför porten. Tomtetussen sniffar ljudligt och drar Nin i håret, han klagar missnöjt att det är helt fel väder. Hon mumlar med handen framför munnen för att inte framstå som dum inför någon som kan tänkas gå förbi och se henne prata högt för sig själv- eller ännu värre, se henne prata med en tomte hon har i håret:

”Jaha, och nu då?”

”Tiiillll parken och det lilla röda huset!” Tomtetuss marscherar på stället som för att få fart på henne. Nin håller upp kalendern i undran. Hon har ingen aning om vilken park han menar, försåvitt hon kan minnas finns ingen röd liten stuga i någon av dem. ”Din favoritpark, dummer!” Han protesterar när hon drar upp munkjackans luva, så det får hon låta bli och hon hoppas igen att ingen ser hennes märkliga resenär i håret. Hon börjar gå mot parken där skateboardbanan finns, där brukar hon och hennes kompisar hålla till, okej då, hon och hennes enda kompis, hur som helst, de brukar blyga men uppsluppna beundra de stora killarnas halsbrytande övningar. Hon drömmer om att få vara med, falla och stiga över de graffitisprayade ramperna, vända i luften utan att släppa brädet. Där finns även ett litet klubbhus, fast det är grönt och mer en barrack än en stuga. ”Fel håll! Vi ska förstås till parken som du gillade för TVÅ år sedan! Den med pulkabacken och glasskiosken! Som på bilden, använd hjärnan hördu!” Och tomtetussen lägger muttrande till, tyst så att hon inte ska höra men det gör hon ändå. ”Hur ska det här gå, det var ju meningen att jag skulle hjälpa ett modigt barn, inte en hormonstinn- jag- vägrar- sticka- ut- från- mängden- för- att- det är- pinsamt- tonårsjänta…” Nin fnissar motvilligt, hon tänker att hon är tonåring, minsann, och att hon har tomtar på loftet, hur pinsamt är inte det, och hur många tonåringar kan säga det och ha bokstavligt rätt? De kommer fram till parken som tomtetussen vill till, hon står där med de inte längre vita dojorna i det blöta knaggliga gruset omgiven av klätterställningar och gungor. Inte finns här någon liten röd stuga. Det rycker i håret, tussen är uppenbart uppretad. ”Du får be om hjälp!” Nin vägrar, nu går han för långt, var det inte han som skulle vägleda henne kanske, hade han inte lovat det? ”Hur ska du ha det, ska det bli julafton eller inte?” Tomtetussen envisas. Med rodnande kinder hejdar Nin en kvinna som med portföljen i högsta hugg sneddar genom parken.

”Ursäkta mig, men jag letar efter det här huset…” Hon visar upp kalendern och pekar på den röda stugan.” Kvinnans grepp om portföljen hårdnar och hon skyndar på stegen, hennes ”inte tid” faller skarpt och smutsrosa ut mellan knipläppstiftsläppar. ”Där ser du!” Nin tjurar. Tussen rycker i ett enda hårstrå (aj!) till svar. Hon vill inte vara tokig längre, hon sparkar i gruset, klämmer kalendern under armen, fukthuttrar, vill hem. Vid kullen som är en snabb pulkabacke när Bore gjort sitt, vilket han inte har gjort de senaste två vintrarna, drar en pojke som kanske är sju år sin kälke över det sega gräset.

”Fråga honom!” Väser det från hårtofsen.

”Ett barn vet väl inte?” Säger Nin.

”Bara ett barn kan veta.”

”Kunde du inte ha sagt det lite tidigare då?” Nin går trots sin protest fram till pojken.

”Jo, det finns!” Pojkens händer fladdrar runt den åtråvärda kalendern, men han vågar inte mer än se utan att röra. ”Kom ska jag visa!” Han tar med henne till parkens rand, bilarna rusar fram på gatan som skiljer dem från kvarteret mittemot. Hon ser bara grå och gula kolosser till hus. Inte ett endaste rött litet hus, förstås. ”Jo” säger pojken, ”titta där!” Och se där… En skylt hänger utanför ett café, på skylten en likadan röd stuga som den hon har på sin kalender. 

Irja Liljeholm