Cecilia / 2 december / Boom

En stor kopp te. Ögonlock slutna. Täta, vita ögonfransar som rör sig i drömmens färd synkroniserad med en svart nos rynkandes än hit och än dit. En röst som talar ur drömmen, ur det stora intet, ur möjligheten;

”Djupt, djupt in i berget, djupt in i skogen finns det troll. Inte de små gulliga hyss-troll som du känner till. Inte de busiga bumlingarna mellan träden. Utan riktiga bergatroll. De som smider det städet som sedan smider allt som rullar i livet, allt som rörs sig i världen.

Djupt i det inre av berget, i kraftigt ljus från eld, rök, smidesarbete och hugg andas det som inne i en blåsbälg.

Förtvivlan, ilska, arga utrop, fruktansvärd orättvisa – allt som slungas ut ur djur och människostrupar sugs upp av berget. Ju mer skogarna försvinner, desto naknare blir berget, desto starkare  skriken.

Inuti berg, stock och sten finns själar som om-förvandlar allt detta till en grund att gro i. I berg, stock och sten finns alkemisterna. Och bergatrollen de grövsta alkemisterna av de alla.”

Vit, mjuk, nyborstad päls rör sig med andetagen. Djupt, fridfullt, purt, mäktigt.

Vad var det jag precis hörde på andra sidan av julmusik och bjällerklang?

” Jo, nu när människosläktet inte verkar smida annat än dynga och misströstan är bergatrollen tvingade att jobba ännu hårdare. Det är inte direkt en Nisse-fabrik ur en tecknad film från 70-talet det här. Det är det riktiga, det viktiga. Via berget pratar bergatrollen med de som lyssnar, de som vet.”

                                              

Hur då? Hör jag mig själv fråga.

”Genom dansen. De som dansar, de som trummar. De leder rytmen för bergatrollen, och bergatrollen i sin tur förstärker takten.

Boom, boom, boom! Väldigt annorlunda än den ryckiga och fläkiga takt som de flesta människor vi ser och känner lever sitt liv efter. Mellan varje ”boom” är det alltid en tydlig paus. Ett ögonblick som tolkas som tyst. Ett ögonblick, just där, när vibrationen sprids, expanderas, delas ut, signalerar, möter och helar. Sedan kommer nästa. Och nästa. Och nästa.

Precis som vågorna som slår in mot stranden, mot klipporna, mot stenarna. Rörelse. Förändring. Återvändande och ny form i samma slag. Inte ”hit-och-dit-och-hit-och-dit”.

Hör rytmerna. Kliv ut genom dörren lite tidigare i morgon bitti och lyssna”.

Cecilia Götherström, 2 december 2016