Irja: Spegelsalen, del 3

Vår trollkarl stannar upp och stryker undan håret i pannan, där möter hans ögon en av speglarna, klart lysande blå är de, hans mandelformade ögon. Brynen är välvda och täta, näsan en perfekt nobel böjning, käklinjen rät och markerad, kinderna släta bortsett från en diskret skuggning av färsk skäggstubb, en grop i hakan, hyn olivfärgad och alls inte källarvalvsglåmig. Håret som vuxit sig långt är svart och tjockt och lagom uppstudsigt. I ögonvrårna skrattande vinklar. Han ler mot speglarna, läpparna fint tecknade, jo, faktisk sensuella och bakom leendet jämna vita tänder utan missfärgningar, där ett innanmäte av silke så starkt, så lent. Han lägger en hårtest bakom örat, en snäcka, välformad, alldeles lagom stor och liksom nyanserad i både färgsättning och lyhördhet. Han vänder på huvudet, spegeln bakom honom nickar. För puckeln välver sig sned och väldig, i värdighet. Ett urkrafternas urberg, här i denna puckel är all världens övergivna legender trygga, här samlas sagor och myter, förenade i sång över alltings föränderliga, rörliga väsen i väntan på nya tidevarv.

I en av speglarna skymtar han en vän, damen med kämparglädjen och livslusten. Hon hittar inte fram till honom lika ofta längre och hennes konturer blir allt suddigare för var gång, han förstår att hon är på väg bort från sig själv och han berörs av att det är ofrivilligt, samtidigt som han vet att hon närmar sig sitt hjärta och att det är varmt där, mitt inne i det absoluta.

Irja Liljeholm